Faller regn kommer öring…

I Vättern fanns där en gång i tiden en unik stam av storvuxen öring som i folkmun kallades för Vätterlax. Dessa stora öringar nådde ofta vikter på 10- 15 kilo. Rekordet är en öring på hela 23 kilo från Motalaviken, vilket är en av de högsta svenska kända noteringarna. Tyvärr utrotades ”de stora” år 1918 genom att dess lekström, översta delen av Motala Ström överbyggdes. Nu för tiden finns endast en småvuxen stam (medelvikt 1,5-2 kilo) av öring kvar i Vättern. Men, den stammen är inte mindre intressant och kommersiellt viktig för sport- och yrkesfisket för det.
Yrkesfiskarna rapporterade att de 2012 ilandförde cirka sex ton öring. Antal ton öring som fångades av sport- och fritidsfisket är okänt då nämnda aktörer är undantagna att rapportera sin fångst.

Det är nu om senhösten som öringen leker i tillrinnande vattendrag runt sjön. Öringen har ökat under senare år. Främsta orsaken är att sedan i början av 1980-talet har restaurering och biotopförbättrande åtgärder gjorts i många av dessa bäckar. Exempelvis att vandringshinder tagits bort, öringtrappor/omlöp byggts och mer lekgrus lagts ut. Arbeten som gjort att öringen i dagsläget har fått längre och bättre strömsträckor att leka på.

Faller regn kommer öring
Då höststormarna sätter Vätterns vattenmassor i gungning, då söker sig lekfärgad öring in mot land där lekbäcken mynnar ut i sjön. Där, alldeles utanför bäckmynningen simmar de sedan av och an i flera dygn och liksom ”sniffar” på bäckvattnet innan själva lekvandringen upp i bäcken sker. Så helt plötsligt, som på en given signal, oftast i skydd av mörkret tar de ”språnget” upp i bäcken. Fisk efter fisk simmar, hoppar och kravlar sig upp i bäcken, som vid den här tid en på året håller en temperatur på runt sex grader. Det plaskar och plumsar då revirstrider avgörs om vilka fiskar som ska få lägga sin rom respektive mjölke på den bästa lekplatsen.

Leken sker i hård ström över grusbotten. Honan gräver lekgropar där äggen portioneras ut och som sedan befruktas av hannen. En öringhona lägger cirka 1500 ägg per kilo kroppsvikt. Kläckningen sker på våren. Då näringen i gulesäcken är förbrukad ger sig det nykläckta öringynglet ut i vattnet efter föremål som kan vara matnyttiga, typ sländlarver och kräftdjur som driftar med strömmen. Detta första levnadsstadium i strömmande vatten är vanligen två år.

När tiden närmar sig för utvandring ut i sjön ändras fiskens färg från att ha varit mörk skyddsfärgad till att bli mer blank. Därefter ger fisken sig ut till sin tillväxtmiljö som i detta fall är Vättern. Öringen blir nu en kringvandrande rovfisk som efterhand byter insektsdieten mot fiskföda. Silverblank och med ett glest mönster av kryssformade fläckar på sidorna, sveper den fram i vattenmassorna i jakt efter föda. Efter två till tre års tillväxt ute i djupet, blir öringen könsmogen och vänder åter till födelsebäcken för att föra sin art vidare. Cirkeln är sluten.

Söndagen den 27 oktober kan du tillsammans med personal från Länsstyrelsen uppleva röding- och öringlek —>
Följ med på Öringsafari utmed Hjoån—>

Säg Stéenson det räcker…

Som trollingfiskare, åtminstone om man tävlar i släpfiske på V-sjöarna Vänern och Vättern, så har man alltid vid något tillfälle träffat på tävlingsledare Sten-Gunnar Stéenson från Mariestad. Så sent som i oktober 2014 agerade nämnde herre tävlingsledare för Sunnanåträffen, Vänern som är Sveriges äldsta trollingträff och genomfördes för 30.e gången. Närmast på tur att agera tävlingsledare i trolling blir Laxcup Vättern 6 & 7 december med utgång Karlsborg. Den gode Steénson är en ideellt hårt arbetande sportfiskare i trollingfiskets tjänst.

Även om man inte mött Sten-Gunnar personligen har man säkert hört talas om färgen ”Stensson” som finns uppmålad på allehanda fabrikat av beten.
Varför färgen kallas ”Stensson” har sin upprinnelse fredagen den 26 September 1990. Det var då som Sten-Gunnar Stéenson av en händelse inhandlade en ”laddning” Bomber 15A i den då helt nya färgen PBC.

Dagen därpå, alltså den 27 september 1990 skulle det trollas vänernlax. Inledningsvis gick fisket på sparlåga, men framåt lunchtid då båten tuffade fram nordost om Djurö högg dagens första fisk. Tre timmar senare hade hela åtta blanklaxar fångats. Notera, detta var innan fångstbegränsning om tre lax- eller öringar fiskare/dygn infördes i sjön. Sex av fiskarna hade gapat stort över Bomber 15A PBCR. Vilken start!

Nya PBCR:are införskaffades genast. Leif Engström, LEF Sport & Marinprodukter AB som var importör av Bomber i Sverige informerades om PBCR-färgens dragningskraft på vänernlaxarna. Leif berättade i sin tur att ”stensson” haft makalös framgång med PBCR i linändan. Men, PBCR hur kul låter det? Det var helt enkelt lättare att säga Stensson då PBCR åsyftades. Så från och med den dagen räcker det med att säga ”stensson” så vet ”alla” vilken färg som menas.

Inledningsvis var det bara Bomber som fanns att tillgå i stenssonfärgen. Dock tog det inte lång tid förrän den mycket populära ”pluggen” Tomic också fanns i Stensson. Och på den vägen är det än i dag. I ärlighetens namn ska berättas att bomber-originalet ”prickades” av Steénson med röda och svarta fläckar. Något som både Bomber och Tomic missat.

En signerad Stéenson
Den inom trollingsvängen under senare år mycket populära Strike Pro vobblern finns även den i stensonfärgen med prickar och allt. Fiskekändisen Sten-Gunnar Stéenson har som ”lök på laxen” satt sin namnteckning på betet för att så att säga intyga äktheten. Så numera går det att köpa sig en signerad Sten-Gunnar Stéenson Strike Pro-vobbler. En gång i tiden fanns det ett reklamuttryck som löd; ”säg Algots det räcker”. Ett uttryck som jag här och nu ändrar till; ”säg Stéenson det räcker”.

Kastdupp & fluga ger sprattel på kroken

Att fiska med dupp & fluga är en mycket givande fiskemetod. Metoden kallas även för Bombardafiske i vissa kretsar. Exempelvis är duppfiske med tubfluga sedan många år den rådande metoden bland landlaxfiskarna i Vättern. Tidernas tyngsta insjölax, en 20,4-kilos är fångad på dupp och tubfluga. Rekordlaxen fångades den 21 december 1997 på ostsidan av Vättern på ett Berkley 11 fots spö och Calcutta 400 multirulle laddad med 0,28 millimeter Berkley nylonlina. Samma grovlek var det på den två meter korta tafsen, den mellan kastdobben (en hemmafilad av trä och målad svart) och betet, den hemmaknutna tubflugan. Flugan var bunden på plaströr, klädd med mylarslang i pärlemo, vinge av svart gethår och några grönt glänsande strån med flash. En vass äkta tubtrekrok i storlek fyra satt i dess ände.

Förutom att narra insjölax via duppfiske funkar metoden alldeles ypperligt till kustfisket efter havsöring samt att lura regnbåge i p&t vatten med. Dupp, fluga och regnbåge är en över tid i mina ögon en oslagbar kombination. Huggen duggar tätt. Att idka duppfiske är lätt. En helt vanlig haspelutrustning duger gott. Min utrustning ser ut på följande vis:

Spöt är ett från slutet av 1980-talet, ett Kunnan 9,3 fot med kastvikt 2-12 gram. Spöt har en långsam helaktion och fungerar ypperligt att med en mjuk kaströrelse svepa ut duppen med. Stangens splitcane-känsla ger dessutom en härlig direktkontakt med fisken då den halas in mot håven.

Rullen är en ABU Cardinal 804 som under årens lopp utsatts för ett hårt fiske – utan att ha fått service – inte fallerat en enda gång. Tyngsta och längsta med från grejor från Svängsta, känns uttrycket igen?

Linan på spolen är Berkley Nanofil 0,17 mm. Fördelen med Nanolinan är att den är något ”stel”, vilket i sin tur gör den trasselfri. Finns det något mer frustrerande än att få tjorv på spolen eller i spööglorna vid utkast? Med Nanolina på haspelrullen går duppfisket som en dans! Heja Nanolinan…

Favoritduppen är en Blue Fox Patriot som går att fylla med vatten. Mängden vätska som fylls på i den glasklara bubblan reglerar dess flytkraft. Ringa mängd eller ingen vätska alls flyter bubblan. Fulltankad sjunker den sakta, sakta.

Tafsen som nyttjas är heldragen, ca 2,5 m lång fluorcarbon i tjocklekarna 0,18 mm till 0,22 mm.

Favoritflugan är en på luddig Wolly Bugger bunden på streamerkrok stl 10. I gamla flugfiskekretsar brukar det heta; ”det är inte flugan utan fiskaren som fångar fisk samt att alla flugor är bra om de bara har något svart, typ kropp eller vinge”. En Wolly Bugger med svart kropp av chenille och glest dressad med ett ginger hackle duger gott som startfluga på fisketuren.

Lax på släpspö får fiskenerven att gå i spinn



Släpfiske med ”akterspö” var förr om åren mer regel än undantag vid laxtrollingen i Vättern. En liten flytande vobbler alternativt en hårig tubfluga på kort lina, sjösatt i propellersprutet bakom båten fick insjölaxarna att gå till attack. Den tyngsta Vätterlax som enligt uppgift fångats via akterspö med vobbler är en honlax med vikt 14,1 kilo. Silverfisken gjorde sitt livs sista bett en kulen novemberdag 1991 i vattnen norr om Karlsborg.

Bakspöfiske är ett uttryck för fiske med korta 5-30 meters linsläpp bakom båten. Förutom vanligt trollingspö går det även bra att bakspöfiska med flugspö och tubfluga.
Ut med grejorna bakom båten. Spöt sätts därefter i spöhållaren med spötoppen riktad bakåt, alltså akterut. Fiskefarten varierar från 1,5 till 1,7 knop.
I fluglinans fall är den förhållandevis tjock, vilket gör att den liksom ormar sig fram i vågorna bakom båten, vilket ger en extra rörelse åt hårtussen.

Föreningsbandet mellan fluglina och betet (en tvåtums tubfluga är lagom stor) består av en cirka tre meter lång 0,35 mm tafs av fluorcarbonlina.
Flugmönstret, i detta fall en Cliffhanger, binds på plasttub som dressats med mylarslang black pearl. Vingen består av några strån Crystal flash och hår från räv som färgats svart.
Som huggpunkt, tillika hållare till trekroken (stl.sex) används en självlysande slang i grönt.

Cliffhangern presenterades för Vätterlaxarna för första gången i slutet av 1990-talet.
Först ut att ha en sådan i tafsspetsen var landlaxfiskarna på östgötasidan av Vättern.

Se filmklipp när Team Ajax får napp av Vätterlax på bakspö.

Minskat intresse för Mer Lax i Vättern

För att säkra laxfisket i Vättern behövs frivilliga bidrag till inköp av sättfisk. Spöfiskarna har sedan början av 2000-talet en stor del av Vätterlaxfisket i egna plånböcker. Det är tillåtet att sätta ut 20 000 smolt/år till en kostnad av cirka en halv miljon kronor. Hittills i år har det inkommit 21 900 kronor till Mer Lax i Vättern smoltkassa.

Trollare och landlaxfiskare i tusental blöter sina beten i Vättern årligen och att samla in medel till nödvändiga cirka 500 000 kronor som en utsättning av 20 000 sättfiskar/år kostar borde därför vara förhållandevis lätt. Målet har dock inte nåtts under ett enda års insamling (MLiV bildades 2003) nå ovan nämnda summa. I genomsnitt har inkommit 96 294 kr/år. 2012 års siffror landade på 93 970 kronor. Hittills i år (januari-september 2013) har MLiV smoltkassa spätts på med 21 900 kronor, vilket omräknat ger drygt 800 smolt. Intresset från sportfiskehåll att bidra med medel har bevisligen minskat i jämförelse med tidigare år.

Det framtida laxfisket i Vättern är därför i gungning, åtminstone om utsättningarna ska finansieras via frivilliga bidrag med avsändare sportfiskare.
Följdfråga. Kommer myndigheterna framledes på egen hand skaka fram medel till 20 000 smolt/år? För kännedom. I år finansierade myndigheterna utsättningen (en bantad sådan) i egen regi utan att äska medel från MLiV. Utsättningstalet av smolt 2013 landade på 5 800 smolt som levererades av Fengersfors Fiskodling.

Laxcup Vättern 7-8 december 2013
Eldsjälen, tillika ideellt arbetande Sten-Gunnar Stéenson kommer även i år på egen hand arrangera Laxcup Vättern med utgång Karlsborg. Herr Stéenson hoppade in på Laxcup Vättern-arenan så sent som 2012 då tidigare arrangörer fått nog. Laxcup Vättern 2012 genererade cirka 30 000 kronor till smolt. Årets Laxcup Vättern planeras att genomföras 7 och 8 december.

Se information om Insamlingsstiftelsen Mer Lax i Vättern