Vertikalfiske ingår inte i fria fisket

I senaste numret av Våra Fiskevatten nr.4 december 2013 som ges ut av Sveriges fiskevattenägareförbund finns en artikel på sidan 31 med rubriken – Vertikalfiske ingår inte i fria fisket.

Citat; ”1985 infördes det fria handredskapsfisket på ostkusten. Reformen innebar att vem som helst får fiska på enskilda fastigheter och fiskevatten. Handredskap definieras som att metoden som sådan inte får kräva användning av båt. – Metoden vertikalfiske, som diskuteras på senare tid omfattas alltså inte av det fria handredskapsfisket, säger Thomas Lennartsson, Fiskevattenägareförbundet”.

”Vertikalfiske förutsätter att man sitter i en båt med motorn igång, ofta i kombination med en gps-utrustning. Båtmotor som hjälpmedel är uteslutet inom ramen för det fria handredskapsfisket, säger Thomas Lennartsson. Vertikalfiske har blivit en populär och effektiv fiskemetod, bland annat för att dra upp gös som går nära botten på lite större djup. Det är sannolikt även en olämplig metod för catch and release, då gösarna snabbt dras upp från stora djup utan att hinna tryckanpassa simblåsan. I vissa fall har sportfiskare hävdat att metoden ska omfattas av det fria fisket. Det är en feltolkning av lagen säger Thomas Lennartsson. Det är tillåtet att använda båt i det fria handredskapsfisket, men då ska båten inte användas aktivt. Man får alltså driva med vinden eller ligga stilla. Trolling liksom vertikalfiske är alltså inte tillåtet”.

Finurligt beteslås håller löjan på plats vid utkast

Kastfiske med dupp & tubfluga eller spinnfiske med skeddrag är de populäraste metoderna till klippfiske efter Vätterlax. Dock förekommer även flötmete med död betesfisk på enkrokstackel. Att vara bakom flötet kan understundom var nog så effektivt som ett notoriskt slängande och dängande med plåt och dunkrok. Enligt den sedan i slutet av 1980-talet gamla landlaxhistoren var en av de allra första storlaxarna som fångades faktiskt flötmetad, en 12,3-kilos från den 8 oktober 1990. Nämnda fisk bedrogs enligt uppgift på Östgötasidan av innanhavet, norr om Ödeshög.

Från klipphällarna på Västgötasidan av Vättern har det också fångats stor lax på mete. Exempelvis norr om Granvik från klipporna vid Sjömarken fångades tidig morgon fredagen den 7 december 2003 den hittills tyngsta flötmetade, en 12,5-kilos. Kampen varade i 45 minuter innan den korta (92 cm) och smällfeta fisken kunde håvas.

Vid flötmete brukar standardriggningen vara att sätta fast trekroken (stl 6 är ok) i löjans ”nacke”. ”Nackdelen” med beskrivna förfarande är att understundom lossnar löjan från kroken vid utkast. För att undvika att löjan flyger sin kos krokslös finns knep att ta till. Ett sådant (se bild ovan) är att av metalltråd bocka ett sk. beteslås som träs in i dess mun samt låser löjans skalle. En stingerkrok på kort tafs knyts sedan fast i låset. Simsalabim och problemet med losskastade löjor hör det förgångna till.

När den väl i betslåset förankrade löjan hamnar i vattnet kommer vågorna att få flötet att guppa. Gungande rörelser som fortplantar sig via fiskelinan och får betesfisken att snurra lockande. Fiska betesfisken halvannan till cirka sex meter ned i vattenmassorna. När väl laxen hugger betet och får flötet att försvinna gäller det att sätta in ett snabbt mothugg. Om inte detta görs är chansen stor att laxen blir djupt krokad, vilket är allt annat än bra om fisken underskrider minimåttet 60 cm och måste släppas åter.

 

BJ:s tackel – skonsamt mot småfisk och kroksäkert till de stora laxarna

Det var i slutet av 1990-talet som släpfiske med tacklade betesfiskar började få laxfiskefäste i Vättern och Vänern. Upprinnelsen till att metoden spreds bland svenska V-sjö-trollare härleds till några finska team som semesterfiskade med utgång Granvik, Vättern. Hemmafiskarna var inte nödbedda att ta till sig av den ”nya” fiskemetoden, speciellt inte efter att ha kollat in de blåvita grabbarnas välfyllda laxbaljor. Granna blankfiskar som alla hade gått bet på död betesfisk. Vi som var med på den tiden kommer ihåg hur det kvällstid i Granviks hamn ömsom på finska, svenska och knackig engelska beskrevs hur ett bra kroktackel skulle knytas, vilka skallar som var bäst osv. Resten är som det så vackert heter, historia. Och i dagsläget finns det förmodligen inte en enda svensk trollare som inte hört talas om hur släpfiske med död betesfisk går till. På den tiden och även i dagsläget är ett tvåkrokstackel, knuten på en 4:a och en 6:a trekrok ett standardtackel till Vänerfisket. I Vättern är flerkrokstackel sedan några år förbjudet och där gäller numera en krok, oavsett vilket bete som används. Tipset som följer gäller således ej i Vättern.

Ett tvåkrokstackel (exempelvis en 4:a och en 6:a trekrok) fäster över lag ruggigt bra, vilket är eftersträvandsvärt om blankfisken är en godkänd sådan och får behållas. Däremot om laxen eller öringen inte uppnått minimåttet 60 cm och/eller har intakt fettfena och skyndsamt måste släppas åter är de bergfasta krokningsegenskaperna inte lika eftersträvansvärda. Vet av egen erfarenhet att tackel knutet med dubbla trekrokar sargar fisk där det ibland händer att den bakre kroken fastnar i något av fiskens ögon. Man behöver inte vara något större snille för att förstå att en illa krokad fisk har minimal chans att överleva efter återutsättning. För att miniminera krokskador och lidande bör man därför använda ”humanare” krokuppsättningar för att så att säga spara fisk.

Det finns ett kroktackel som någorlunda uppfyller önskade ”humana” egenskaper, nämligen BJ-tacklet. Karlsborgsbon Björn Jansson är dess upphovsman. Vid en första anblick ser kombinationen trekrok/enkelkrok inte mycket ut för trollingfiskevärlden, vilket upphovsmannen fått höra åtskilliga gånger under årens lopp. Till och med hans fiskekompisar i Team Noll Koll var inledningsvis ytterst skeptiska och vägrade därför helt frankt att över huvud taget befatta sig med Janssons krokar. Men i dagsläget är tonläget ett helt annat då de noterat fördelarna med tacklet. Det har nu gått så långt att till och med några av Sveriges mest kända fiskeguider kör med BJ-tacklet.

Det är cirka tiotalet år sedan som herr Jansson knåpade samman ett BJ-tackel för första gången. Inledningsvis knöts det upp på nylonlina, men provfisken visade att nylonet inte var styvt nog för att hindra att enkelkroken snurrade fast i betesfisken. Det fick bli vajer istället, vilket gav önskad styrsel åt enkelkroken. Efter att ha testat skilda fabrikat och storlekar av krokar föll det slutliga valet på VMC trekrok 8540 BN stl.4 och enkelkrok Owner 5111 stl.2/0 Cutting point. Varför det? Jo, nämnda VMC-krok har bra skärpa, tunt gods och ett krokgap som passar till löjor med längder 10-14 cm (det fiskas mestadels med löjor i Vänern) utan att spetsen sticker ut på andra sidan av betesfisken. Enkelkroken stl.2/0 och vässad som Cutting Point gör anrättningen fulländad och ger ett grymt bett i fiskens mun. Finessen med att ha en enkelkrok i ”aktern” på tacklet är att de små laxarna under 60 cm fastnar endast på enkelkroken, och kan enkelt krokas loss i vattnet med hjälp av exempelvis en näbbtång. Bevis finns att fisk som luftas, om än under en kort stund, utsätts för en fysiologisk stress. Dock förekommer det att sportfiskare utsätter sin fångst för onödig luftexponering, speciellt i samband med fotografering, mätning och vägning. Returfiskar ska enligt reglerna genast släppas åter och okynnesdaltande med fisken är därför förkastligt.

Fördelarna med BJ-tacklet är förutom dess förhållandevis skonsamma krokningsegenskaper, speciellt av småfisk, är att det är extremt hållbart samt att det är ytterst sällan som en krokad större fisk slipper loss samt att tyngden i tacklet bromsar rotationen på löjan något och ger en jämn gång åt anrättningen. Att enkelkroken med sin sylvassa spets dessutom sticker ut och går fri från betesfisken gör att fisk om den så bara nosar på betet åker dit. Mera på BJ-tacklets pluskonto är att det är enkelt att skifta betesskallar lätt som en plätt. Det är bara att knipsa linan vid kroköglan, och på med en ny skalle och därefter slå en betesknut. Kan det vara lättare än så?

Bild  1.
En ca 10 cm lång vajer slås runt enkelkrokens skaft underifrån och trä därefter båda ändarna genom kroköglan. Passa därefter in trekroken i förhållande till enkelkrokens öga samtidigt som en av vajerändarna träs genom trekrokens öga. Gör ett litet veck på vajern för att lätt låsa trekroken i sitt läge.

Bild 2.
Låt båda vajerändarna mötas i vajerlåset. Sträck och justera för att sedan med en kraftig tång under hårt tryck nypa samman vajerlåset. Kapa utstickande vajerstumpar med en avbitare.

Bild 3.
Är momenten rätt utförda kommer trekroken så som bilden visar att med några tiondels millimetrar till godo slinka in på sin plats framför enkelkroken. Tacklet färdigställs genom att en ca 10 mm bit av krympslang träs och värms fast över trekrok/vajerlås.

S-G fångade GT i fjärran vatten

Mariestadsbon Sten-Gunnar Stéenson är i nuläget och ”popprar” GT i varma vatten utanför Kenyas kust. Han är således i full färd att värma upp sig inför uppgiften som tävlingsledare i kalla Laxcup Vättern 7-8 december. S-G rapporterade telefonledes att han de senaste dagarna lyckats knipa två hyggliga Giant Trevally med vikter över 30 plus. Med på årets Afrikaresa är tibroborna Bernt ”Olssons Fiske” Olsson och fiskefantomen Göran Björk. Nämnde Björk är en av förgrundsfigurerna inom laxtrollingen på Vättern år 1990. Hur de tre herrarnas fiskafänge utlöper i fjärran land kan kollas in på Bosse Hall purefishing Blogg. I morgon, lördag den 23 november avslutar trion sin vistelse på varmt hav för denna gång