Jigg är ursprungligen ett amerikanskt bete bestående av ett metallhuvud på vilket man trär en gummikropp. Det finns en uppsjö av vikter på skallarna samt färger och storlekar på jiggkropparna. Varje sportfiskebutik med aktning har en välfylld jiggbar där det är fritt fram att välja och vraka bland gummigodiset. För några tjugor får man ett litet stim med jiggar. Kombinationen bra beten och billiga dessutom, kan det bli bättre? Väl ut vid vattnet knyt fast betet i linändan med en vanlig betesknut. Släng ut och låt sjunka till botten. Veva därefter hem jiggen etappvis. Med hjälp av spöt lyfts betet upp i vattnet. Gör paus, låt sjunka, lyft osv. Sätt genast in ett mothugg vid minsta lilla nafs och hala sedan hem fångsten.
Till vanligt jiggfiske fungerar det mesta i spöväg. Allt från kolfibersticka i den övre prisklassen till ett billigt haspelspö. En ordinär, tillika funktionsduglig haspelrulle, inte för klumpig dock, behövs att veva hem fångsten med. Linans kvalité ska vara av bästa sort. Den ska vara tunn, nöttålig samt ha en skaplig dragstyrka. Att nyttja en tjock lina, 0,20 mm och tjockare, hämmar lilljiggens gång, vilket i förlängningen ger färre napp.
En modern stumlina som registrerar minsta lilla nafs är gångbart. Undertecknad fiskar oftast med Berkley Nanofil som toppas med en ca halvmeter ”osynlig” tunn tafs av fluorcarbon. Några av mina UL-rullar är laddade från spolknut till spets med tunn (0,13-0,18 mm) fluorcarbon lina. Fördelen med fluorcarbon är att linan sjunker och håller betet på samma djup under en längre tid vid hemvevning än stumlinor.
Abborren är vår mesta sportfisk och brukar lämpligt nog vara rejält på bettet i sommarvarmt vatten. En ettrig linsträckare som med fördel fångas på jigg. Att nyfångad abborre dessutom är delikat på tallriken gör ju inte saken sämre. Ha dock i åtanke att när fisket går på högvarv är det lätt att ta upp för mycket fisk. Behåll därför inte fler abborrar än vad som äts upp.
Klicka och läs något om historian bakom UL fiske–>
