Gös är den viktigaste fisken i det yrkesmässiga insjöfisket i Vänern, Mälaren och Hjälmaren 2019. Sammantaget nätades hela 505 113 kilo gös i nämnda sjöar. Om man räknar med en medelvikt 1,5 kg/gös blir det ca. 336 000 stycken. Abborrfångsterna 2019 blev sammantaget 62 831 kilo och gädda 88 065 kilo.  Se bild som visar fångsttalen enligt Källa Hav & Vatten.

Forskare vid Umeå universitet i samarbete med kollegor vid Amsterdams universitet publicerade våren 2003 i den ansedda tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences intressanta rön om abborrarnas liv. Studien ger en första heltäckande förklaringen av dynamiken i tusenbrödratillstånd.

”Gigantiska kannibaler driver dynamiken i sjöars ekosystem”

Forskare vid institutionen för ekologi och geovetenskap i Umeå undersökte sammansättningen av abborre samt djur- och växtplankton i en liten skogssjö i Västerbotten under åren 1992 till 2001. I den aktuella sjön fanns det under vissa perioder gott om tusenbröder, det vill säga abborrar som stannat upp i växten eftersom de inte fått i sig tillräckligt med näring.

Det finns många sjöar med tusenbrödratillstånd. Tidigare har man utgått från att det föds en ny årsklass som utvecklas till nya tusenbröder när de gamla tusenbröderna dör bort, säger Lennart Persson, professor vid Umeå universitet. I sådana fall skulle sjöarna ständigt bestå av tusenbröder. Men så är inte fallet. Umeåforskarna har nu visat att fisksamhället växlar mellan två olika faser. I den ena fasen dominerar några få gigantiska abborrar och årsyngel. I den andra fasen dominerar tusenbröder. Skiftet mellan de olika faserna påverkar hela sjöekosystemet ända ner till minsta lilla växtplankton. Biomassan hos växtplankton är exempelvis mer än dubbelt så hög under gigantfasen som under tusenbrödrafasen. Oberoende av ålder livnär sig abborrar på djurplankton även om årsyngel har den största effekten på djurplankton.

KANNIBALER
Större abborrar är dessutom kannibaler och äter gärna yngre abborrar. För att de äldre abborrarna ska få i sig så mycket energi som möjligt bör de unga offren inte vara alltför små. Tidigare modeller har inte tagit hänsyn till den energi som fisk, i det här fallet abborrar, kan utvinna via kannibalism. I artikeln i Proceedings of the National Academy of Sciences visar författarna empiriskt och med en modell att detta är av högsta betydelse för fisksamhällets dynamik. Genom kannibalism kan abborrarna under en fas bli väldigt storvuxna. Dessa gigantiska fiskar driver dynamiken i sjöekosystem.

När antalet äldre abborrar, kannibaler, är högt förorsakar de en stor dödlighet bland de unga offren. Men kannibalerna växer sakta och blir tusenbröder, eftersom de inte kan utvinna tillräckligt med energi då deras offer, abborrynglen, är väldigt små när de fångas. På grund av den höga kannibalismen finns det bara årsyngel under en kort period av tillväxtsäsongen. Trycket på årsynglets huvudsakliga föda, djurplankton, är därför låg, vilket i sin tur leder till att djurplankton kan trycka ned sin föda, växtplankton, till låga nivåer. Samtidigt är nyrekryteringen av abborre väldigt liten på grund av den höga kannibalismen. Dödligheten hos äldre abborrar kompenseras därför inte och antalet kannibaler minskar år för år. När tillräckligt många tusenbrödraabborrar dött bort förlorar de kontroll över sina offer, som därmed också överlever längre och blir större.

GIGANTER
De kvarvarande kannibalerna kommer därför att öka dramatiskt i storlek och bli giganter genom att äta av de stora årsyngeln. Även om de gigantiska kannibalerna bara är få till antalet ökar den totala fruktbarheten för några år framåt. Under den här tiden föds det alltså fler abborrar och dessutom överlever fler årsyngel. Ynglen konkurrerar då ut de ettåriga abborrarna, som svälter till döds, vilket sker eftersom årsynglet trycker ner den gemensamma födan, djurplankton, till väldigt låga nivåer. Detta leder i sin tur till en ökning av djurplanktons föda, växtplankton. Eftersom ettåriga abborrar konkurreras ut av årsyngel sker dock en mycket liten ny rekrytering till de gigantiska kannibalerna och efter ett antal år kompenseras inte dödligheten hos giganterna av den höga fruktbarheten per gigant. Antalet årsyngel minskar därmed, vilket i sin tur leder till minskad konkurrens för ettåriga abborrar, som därför överlever sitt andra levnadsår och bildar en ny stark årsklass av kannibaler. Denna starka årsklass kommer på grund av sitt stora antal att kraftigt kannibalisera på kommande års årsyngel och äter dessa då de är yngre och mindre energirika, varmed abborrbeståndet återigen kommer att domineras av tusenbröder.

Gammal abborre under luppen->>

De två något tilltufsade fiskarna på bild här ovan är nors-> och siklöja-> Nors och siklöja är vid en första anblick snarlika och förväxlas inte sällan. Fiskarter som är mycket viktig stapelföda för gös och abborre. En halvannat kilo tung gös spottade upp norsen och en abborre på cirka trekvarts kilo spydde upp siklöjan. Båda rovfiskarna fångades på samma plats, dock på skilda djup. Gösen gick bet på en helt bottennära fiskad 20 grams jigg på 15 meters bottendjup. Abborren fångades på frivatten, cirka nio meter ned på en fem gram sakta sjunkande jigg.

Att välja beten som i storlek, form och kulör påminner om de naturliga originalen samt fiska dessa på ”rätt” djup ökar chansen till fångst.

Nors beskrivs på följande vis i Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna.
Nors, en långsträckt silverskimrande art med en omisskännlig doft av gurka. Den har fettfena och ett markant underbett, vilket den gör att kan förväxlas med siklöja. Totallängd 45 cm, vanligen 20 cm. Hos nors förekommer ofta en större, fiskätande form (kallas i Vänern för Norskung) och en mindre planktonätande. Nors lever i medelstora, större sjöar och i Östersjöns brackvatten. Leken sker tidig vår. Insjölevande nors leker både längs stränder och i angränsande vattendrag.

Siklöja, en silverblank och slank fisk med fettfena, uppåtriktad mun och tydligt underbett. Totallängd 35 cm, vanligen 20 centimeter. Siklöja är en pelagisk stimfisk som lever i sjöar och svagt bräckt vatten i Östersjön. Den påträffas huvudsakligen i större, djupare sjöar. I de fria vattenmassorna jagar den kräftdjur och djurplankton samt undantagsvis fiskar och insekter som snappas från ytan. Den rör sig ytnära om natten och djupare dagtid. Leker om hösten och fiskas då kommersiellt för dess rom. (siklöja finns som vårlekare i sällsynta fall – känt från fyra sjöar)

Boktipset! Haspelspinn i söt- och saltvatten av Eugene Burns i den svenska upplagan från 1957 är mycket läsvärd. På 178 faktaspäckade sidor avhandlas förutom utrustningar ges även en gedigen inblick hur fisken lever samt hur man överlistar storfisken att ta betet. Nämnda bok skrevs för över 60 år sedan, men det märkliga i fiskesången är att här kan den moderne sportfiskaren 2018 lära sig allt om tekniken, hur man ska kasta, var fisken står och mycket, mycket mera. Författaren Eugene Burns är en hejdundrande sportfiskare som vet vad han skriver om. Här får man lära sig hur man med skicklighet och fantasi fångar sitt livs fisk.

Haspelspinnet är ingen ny företeelse.
Den första haspelrullen av modernt snitt konstruerades av engelsmannen AH Illingworth år 1903. Haspelrullen blev dock aldrig riktigt populär, mest p.g.a. att det första patentet lade hinder i vägen för nykonstruktioner och förbättringar. Det var först i slutet av 1940-talet som haspelspinnet så sakteliga sköt fart på allvar. Nya haspelrullar, veka haspelspön och lätta beten samt viktigast av allt, du Ponts nylonlinor som fulländade utrustningen introducerades. Nylonlinor tunna som hårstrån gav skjuts åt det ultralätta haspelspinnet. Se artikel UL-fiske->

ABU satsade på UL 1975

Den stora rullnyheten i Napp och Nytt 1975 var en Cardinal 33, en förminskad upplaga av sina större syskon Cardinal 77, 66 och 44 som hade funnits på sportfiskediskarna sedan slutet av 1960-talet. Nu fanns de gröna skönheterna i fyra storlekar från Fiske 0 till Klass 3. Även ett helt nytt spö passande Cardinal 33:an såg i samma veva dagens ultralätta fiskeljus. Ett sex fots med kastvikt -7 gram, Suecia 300 Parazoom och byggt på brun rörglasklinga med korkhandtag och ”slide rings”. En smäcker utrustning som håller god klass fortfarande. Cardinal 33 salufördes 1975-1977. Introduktionspriset 1975 var 175 kronor. I samlarkretsar står en gammal Cardinal 33 och nämnda spö högt upp på önskelistan. Betet på bild, en Westin Quickly 5 gram 45 mm är från slutet av 1960-talet och anses i initierade UL-kretsar som ett givande abborrdrag. I boken Drag för drag från 1974 ger författaren Erik Widen nämnda minivobbler betyget tre stjärnor av tre möjliga. Citat; ”detta är enligt min mening en av marknadens bästa allroundwobblers. Quicklys pigga rörelser, och speciellt för huggslö fisk är den oumbärlig”.

Abborren är vår mesta sportfisk och brukar lämpligt nog vara rejält på bettet i sommarvarmt vatten. En ettrig linsträckare som med fördel fångas på jigg. Till vanligt jiggfiske, typ lättspinn (5-12 gram) fungerar det mesta i spöväg. Allt från kolfibersticka i den övre prisklassen till ett billigt haspelspö. En ordinär, tillika funktionsduglig haspelrulle, inte för klumpig dock, behövs att veva hem fångsten med. Linans kvalité ska däremot vara av bästa sort. Linan ska vara tunn, nöttålig samt ha en skaplig dragstyrka. Att nyttja en tjock lina, 0,20 mm och tjockare, hämmar lilljiggens gång, vilket i förlängningen ger färre napp. Att fiska med tunn, töjbar nylonlina funkar, men en modern stumlina som registrerar minsta lilla nafs är bättre. Undertecknads favoritlina är Berkley Nanofil. För att minimera att fisken skyggar för huvudlinan, alltså stumlinan, toppas den med en cirka halvmeter ”osynlig” 0,18 mm tafs av fluorcarbon. Att en vacker sommardag äntra båten och ge sig ut på vattnet och jigga hem en flock hyggliga matabborrar kan rekommenderas.

Ett av de säkraste sätten att hitta abborren är att spana efter måsdyk!

Där måsfåglarna dyker, plaskar och plumsar finns fisk att finna. Svultna fåglar som indikerar fisk långt innan ekolod/side image och annan teknisk utrustning ombord ens hinner göra ett pip. Fåglar är naturens down image och har järnkoll över vida vattenvidder dygnet runt. Väl inom kasthåll kan man förslagsvis pricka vaket, i detta fall med en jigg. Låt betet sjunka något innan hemtagningen börjar. Oftast blir det tjong i strängen redan då betet dalar.

Jigg är ursprungligen ett amerikanskt bete bestående av ett metallhuvud på vilket man trär en gummikropp. Det finns en uppsjö av vikter på skallarna samt färger och storlekar på jiggkropparna. Varje sportfiskebutik med aktning har en välfylld jiggbar där det är fritt fram att välja och vraka bland gummigodiset.

För några tjugor får man ett litet stim med jiggar. Kombinationen bra beten och billiga dessutom, kan det bli bättre? Knyt fast betet i linändan med en vanlig betesknut. Släng ut och låt sjunka, oftast till botten. Veva därefter hem jiggen etappvis. Med hjälp av spöt lyfts betet upp i vattnet. Gör paus, låt sjunka, lyft osv. Sätt genast in ett mothugg vid minsta lilla nafs och hala sedan hem fångsten. Dock händer det att abborren vägrar sluka jiggen trots att de finns där. Vad göra? Jo, knyt fast en sk. upphängare cirka 30 cm ovanför jiggen. Är det trögfiskat brukar upphängaren trigga abborren att öppna gapet.

Nyfångad abborre är delikat på tallriken. Fånga, stek och ät är för många en viktig del av sportfisket. Ha dock i åtanke att när fisket går på högvarv är det lätt att ta upp för mycket fisk. Behåll därför inte fler abborrar än vad som äts upp.

Fiska UL! Klicka o läs artikel om Ultra light fishing->

Det påstås att bildsinne är att omvandla syniakttagelser till synupplevelser. Inom fiskesvängen är det inte ovanligt att ta till fotofejk för ge betraktaren en förvrängd synupplevelse av fiskens verkliga storlek. Ju större fisk desto skickligare fiskare!

Jan ”Sävenforsar´n” Arvidsson har för skojs skull fejkat två fiskar framför en Iphone 7 mobilkamera Resultatet syns tydligt. Hur gör man? Håll fram (fronta) fisken nära kamerans lins och knäpp. Vips så ser fisken större ut än vad den i verkligheten är. Notera dock fångstmannens knogar även vuxit. Däremot om man nyttjar små Fishfingers-> blir fejket svårare att upptäcka.

Att fiskarn är stor i orden det vet vi ju var och en
han skrävlar så in i vassen och frontar som bara den

han talar om sina fiskar han glömmer så lätt de små
berättar blott om de stora som han aldrig har lyckats få

för när storfiskarn visar upp hur stora fiskar han får
ja då så fotar han som han vill då räcker armarna inte till, tralla la la…

 Lyssna på Rock version Storfiskarvalsen med Thore Skogman->

Fishfingers->

Pimpelfiske från is idkas vanligtvis med pimpelsticka, rev och pirk. Det är således inget måste att spöt är försett med en pimpelrulle. Det är gott nog att linan förvaras på en enkel spole eller två pinnar på spöt. Vid napp handhalas fisken upp genom hålet. Under senare år har intresset samt användandet av speciella pimpelrullar till vintrigt pimpelfiske ökat.

Pimpelrullar är inget nytt påfund. Redan så tidigt som i mitten av 1940-talet marknadsförde AB Urfabriken i Svängsta via broschyren Record Fiske en pimpelrulle med namnet Record 300. (se bild ovan) ABU:s pimpelrulle tillverkades i en liten serie under en kort period och i företagets första utgåva av Napp och Nytt 1948 fanns den inte med. I samlarkretsar av gamla rullar är ABU:s pimpelrulle efteraktad. En svårfunnen rulle som betingar ett högt pris, oftast fyrsiffrigt sådant.

Det finns exempelvis haspelrullar som är gjorda för att användas specifikt till isfiske, modell pimpelfiske. Det som oftast skiljer en ”iskall” rulle mot en vanlig haspelrulle är bl.a. att den frostiga upplagan har en större diameter på spolen, vilket ska reducera att linan tvinnas, exempelvis då den via handkraft med stängd bygel dras av spolen. Till detta kan läggas att spolen på en ”frusen” haspel dessutom brukar vara grundare, alltså sväljer färre meter lina än vad en ordinär haspeltrumma gör. I pimpelsammanhang handlar det inte om några långa kast, därav en grund spole. Lintrissan på bygeln som linan löper över då fisken/betet vevas upp från djupet brukar dessutom vara fast (ej lagrad/rörlig) på en isfiskehaspel. Onödigt med lagrad/rörlig lintrissa på en isfiskerulle då rörliga delar oftast fryser fast i minusgrader.

Black Betty Free Fall

Iskall haspelrulle i all ära, men isfiskerullen framför alla andra som gett eko bland pimpelnördar är Fish 13 Black Betty Free Fall. Enkelt förklarat är BBFF att likna med en storspolig flugrulle. BBFF har ett bromssystem ut över det vanliga och kan under fajt justeras. Linan släpps ut via ”vantvänligt” tryck på en trigger. Det Fria Fallet, alltså hur lätt linan löper ut från spolen justeras via bromsmagnet. Så kallade ”professional overrun” är därför sällsynt.
Se kort filmklipp BBFF->

Ps. Uppfattningen vad ett lyckat pimpelfiske är för något skiftar från person till person samt från en dag till en annan. Vissa dagar räcker det med att under lättsamma former umgås i goda vänners lag. Vid andra tillfällen är det fullt fokus på troféfisk som gäller. Oavsett vilket så är pimpelfiske alltid lika kul då fiskeupplevelser inte mäts i kilon.

”Vad är landet emot denna böljande fjärd, denna guppande färd och uppå vänskaplig fot i abborrarnas värd då det stramar i skot då det knakar i köl lite upprymd och knöl…”

Måhända var det ovanstående strof hämtad från boken Abborrfiske (Arne Broman) som Skövdebon Patrik ”El-Ge” Karlsson nynnade på då han måndagen den 16 oktober kastade ut sitt bete i grund skärgårdsvik.

På tråden hade en Strike Pro 8 cm Inquisitor i färg 076 (EKG) häktats fast. Borrarna var på hugget och fisketuren toppades med en 1,6-kilos randig krigare. Dock var det inte toppfisken för dagen som gav Patriks EKG att gå i spinn. Nej, det var ett dubbelhugg av granna, tillika avundsjuka abborrar med vikterna 1260 gram och 820 gram som inte kunde hålla mun och i ett nu bjöd på strike. Ett i ordets rätta betydelse dubbelhugg. Två abborrar med sammantagen vikt 2080 gram! Följdfråga – har någon tidigare fångat två så stora abborrar samtidigt på samma bete?

Fånga, stek och ät är för många en viktig del av sportfisket. Vissa påstår att abborren är en av våra bästa matfiskar. Hösten brukar abborren vara rejält på hugget i sjöar, innanhav och kustnära brackvatten. Att en stilla indiansommardag äntra båten för att ge sig ut på vattnet och fånga en flock hyggliga matabborrar kan rekommenderas. Ett av de säkraste sätten att hitta abborren är att spana efter måsdyk! Där måsarna dyker, plaskar och plumsar finns fisk att finna. Svultna måsar indikerar fisk långt innan ekolod/side image och annan teknisk utrustning ombord ens hinner göra ett pip. Fåglar är naturens down image och har järnkoll över vida vattenvidder dygnet runt.

Väl inom kasthåll kan man förslagsvis pricka vaken med en jigg. Låt betet sjunka något innan hemtagningen börjar. Oftast blir det tjong i strängen redan då betet dalar. Jigg är ursprungligen ett amerikanskt bete bestående av ett metallhuvud på vilket man trär en gummikropp. Det finns en uppsjö av vikter på skallarna samt färger och storlekar på jiggkropparna. Varje sportfiskebutik med aktning har en välfylld jiggbar där det är fritt fram att välja och vraka bland gummigodiset.

För några tjugor får man ett litet stim med jiggar. Kombinationen bra beten och billiga dessutom, kan det bli bättre? Knyt fast betet i linändan med en vanlig betesknut. Släng ut och låt sjunka, oftast till botten. Veva därefter hem jiggen etappvis. Med hjälp av spöt lyfts betet upp i vattnet. Gör paus, låt sjunka, lyft osv. Sätt genast in ett mothugg vid minsta lilla nafs och hala sedan hem fångsten. Dock händer det att abborren vägrar sluka jiggen trots att de finns där. Vad göra? Jo, knyt fast en sk. upphängare cirka 30 cm ovanför jiggen. Är det trögfiskat brukar upphängaren trigga abborren att öppna gapet.

När fisket går på högvarv är det lätt att ta upp för mycket fisk. Behåll inte fler abborrar än vad som äts upp. Pur fiskeglädje är det primära och inte storleken på fisken som dras upp. Helt visst är det häftigt att spöa upp storabborren, men det är absolut inget måste för att man ska kunna njuta av stunden invid vattnet enskilt eller i goda vänners lag.

Att från båt djupmeta med kännspö av rotting, rev, sänke och krok agnad med mask eller gli är sedan långliga tider ett effektivt sätt att fånga matabborre, åtminstone i Vänern och Skagern. Att spöa upp abborre med rottingen har fallit i glömska under senare årtionden. Dock så sent som på 1970-talet, exempelvis på järnhandeln i Gullspång, kunde man köpa ett rottingspö för några få kronor. Det ljusa spöt på bilden här ovan är obrukat. När toppen belastas sviktar det gott, ja likt ett modernt vertikalspö. Efter flitigt nyttjande med många napp och böj mattas toppen och liksom fastnar i fajtingbåge, vilket tydlig syns på bilden.

Djupmete med rottingspö är som effektivast om hösten då stora mängder abborre stimmar sig över kanter och djupgrund. Att fånga matfisk är ett komplement till den egna hushållningen, vilket i gamla tider var betydelsefullt, speciellt bland den jordbrukande delen av befolkningen.

Boktipset: Fiskedon om fiske och redskap förr i tiden är den första svenska boken (inbunden 198 sidor utgiven 2004 Bokförlaget DN) som försöker visa ett urval av fiskeredskap som idag nästan undantagslöst finns på museer, har eldats upp eller förmultnat. Den är en unik sammanställningen av dessa föremål och ett praktverk av Göran Dyhlén, Kerstin Kåll o Ralf Turander.

SCB:s rapport om bokläsning visar att var fjärde svensk läser noll böcker om året. Författaren Ray Bradburys ord: ”Man behöver inte bränna böcker för att förstöra en kultur. Det handlar bara om att få folk att sluta läsa dem”