Att fiska gädda i största allmänhet och/eller tävlingsgäddfiska är i dagsläget mycket populärt.
Det snackas/fiskas/tävlas gädda som aldrig tidigare.
På ”nätet” publiceras färska fångstrapporter, frontade bilder och filmklipp i vad det verkar en aldrig sinande ström. Nyheter som oftast är påtagligt kortfattade, tyvärr. Helt visst finns där ett och annat fullödigt inlägg och så även filmat material av hög klass.

Digitala medier i all ära, men i sammanhanget ska på papper tryckta gäddböcker inte glömmas bort. Bilden här ovan visar i mitt tycke tre gäddböcker som alla gäddfiskare borde läsa, åtminstone om man vill förkovra sig på djupet i ämnet gädda.

I boken Nu hugger gäddan (Settern 1999 o 2001) av Kjell Johansson och Christer Svensson får du veta bästa tidpunkten för när storgäddan hugger, dag, plats mm. Där avlivas också myter om när gäddan inte hugger, till exempel om det råkar vara fullmåne.

Boken Gäddfiskarens specialknep är författad av Leif ”Gäddprofessorn” Engström och gavs ut så tidigt som 1972 och sedan dess uppnått kultstatus bland initierade gäddfiskare. ”Gäddfiskarens specialknep” har som sagt dryga 40 år på nacken, men är trots mogen ålder fortfarande påtagligt aktuellt. Kapitlet ”Gäddan som fiskevårdsobjekt” är nu 2018/19 i sk. Gäddfabriks-tider ett exempel på detta . Kuriosa; visste du att Leif Engström fångat 208 gäddor tyngre än tio kilo styck? Toppfiskarna är två på prick 15 kg, sju över 15 kg, en på 16,8 kg och en på 17,5 kilo.

Boken Pike The most in-depth book o pike fishing phenomenon som gavs ut i en första upplaga 1983 och har sedan dess tryckt i sjutton upplagor ytterligare, senast 2011. Ingresstexten skriver klart och konsist att merparten av fiskeböcker som getts ut är minst sagt sparmakade och innehåller sällan något revolutionerande. Denna bok däremot spelar i en helt annan liga än vad en ”vanlig” gäddbok gör. Citat; ”Most of the information in this book is not only new – but of breakthrough status”.

Vill du lära dig ännu mer om fiske rekommenderar vi dig även att läsa vår köpguide om fiskeböcker.

Boktipset! Haspelspinn i söt- och saltvatten av Eugene Burns i den svenska upplagan från 1957 är mycket läsvärd. På 178 faktaspäckade sidor avhandlas förutom utrustningar ges även en gedigen inblick hur fisken lever samt hur man överlistar storfisken att ta betet. Nämnda bok skrevs för över 60 år sedan, men det märkliga i fiskesången är att här kan den moderne sportfiskaren 2018 lära sig allt om tekniken, hur man ska kasta, var fisken står och mycket, mycket mera. Författaren Eugene Burns är en hejdundrande sportfiskare som vet vad han skriver om. Här får man lära sig hur man med skicklighet och fantasi fångar sitt livs fisk.

Haspelspinnet är ingen ny företeelse.
Den första haspelrullen av modernt snitt konstruerades av engelsmannen AH Illingworth år 1903. Haspelrullen blev dock aldrig riktigt populär, mest p.g.a. att det första patentet lade hinder i vägen för nykonstruktioner och förbättringar. Det var först i slutet av 1940-talet som haspelspinnet så sakteliga sköt fart på allvar. Nya haspelrullar, veka haspelspön och lätta beten samt viktigast av allt, du Ponts nylonlinor som fulländade utrustningen introducerades. Nylonlinor tunna som hårstrån gav skjuts åt det ultralätta haspelspinnet. Se artikel UL-fiske->

ABU satsade på UL 1975

Den stora rullnyheten i Napp och Nytt 1975 var en Cardinal 33, en förminskad upplaga av sina större syskon Cardinal 77, 66 och 44 som hade funnits på sportfiskediskarna sedan slutet av 1960-talet. Nu fanns de gröna skönheterna i fyra storlekar från Fiske 0 till Klass 3. Även ett helt nytt spö passande Cardinal 33:an såg i samma veva dagens ultralätta fiskeljus. Ett sex fots med kastvikt -7 gram, Suecia 300 Parazoom och byggt på brun rörglasklinga med korkhandtag och ”slide rings”. En smäcker utrustning som håller god klass fortfarande. Cardinal 33 salufördes 1975-1977. Introduktionspriset 1975 var 175 kronor. I samlarkretsar står en gammal Cardinal 33 och nämnda spö högt upp på önskelistan. Betet på bild, en Westin Quickly 5 gram 45 mm är från slutet av 1960-talet och anses i initierade UL-kretsar som ett givande abborrdrag. I boken Drag för drag från 1974 ger författaren Erik Widen nämnda minivobbler betyget tre stjärnor av tre möjliga. Citat; ”detta är enligt min mening en av marknadens bästa allroundwobblers. Quicklys pigga rörelser, och speciellt för huggslö fisk är den oumbärlig”.

”Efter långvariga experiment och enastående fångster – spinnaren som fiskar med ljud”. Så presenterades ABU Sonette i Napp och Nytt 1958. ABU Sonette, spinnaren som sjunger till sig fisken fanns med i ABU:s sortiment från 1958 till och med 2008. I 50 år! Under dess sluttamp introducerades Sonette år 2006 även i en 35 grams version och var enligt reklamen viktmässigt perfekt till tyngre spinnfiske t.ex. till gädda.

Sonette har under årens lopp funnits i vikterna 4, 7, 12, 18 och 35 gram. I boken Drag för drag som gavs ut 1974 ger författaren Erik Widén ABU Sonette betyget en stjärna av tre möjliga. Under allmänna synpunkter står att läsa; ”Sonette är liksom Reflex en uppföljare till ABU-spinnaren. Den är tämligen fångstgivande för de flesta fiskar som förkommer i våra vatten. Huruvida skedens ljudventiler skulle ”sjunga till sig fisken” som tillverkaren framhåller vill jag dock sätta ett stort frågetecken för. Åtminstone har inte jag märkt någon skillnad i fångstresultatet mellan Reflex och Sonette”.

ABU-spinnaren, ABU Reflex och ABU Sonette kan i beteshistoriens backspegel betecknas som banbrytande för fiske med skedspinnare i Sverige. Skedspinnare funkar ypperligt att kasta och fiska via haspelutrustning.

Haspelspinnet introducerades på bred front i slutet av 1950-talet och påstods vara en ytterst effektiv fiskemetod

Exempelvis höjde fiskenestorn Nils Färnström ett varningens finger i inledningen av boken Haspelfiske från 1957; ”Haspelfisket har blivit sportfiskarens nya giv i fiskfattiga och hårdfiskade vatten. Det är så lätt att få fisk med haspelutrustning och har på många håll eller rättare sagt i mångas händer blivit en rovfiskehantering och utgör en stor fara för fiskbestånden”.

ABU Sonette kan få den mest ointresserade gäddan att löpa amok!
En haspelfiskeutrustning med en 18 gram ABU Sonette från 1960-talet i beteshaken sattes härförleden i händerna på Jan MMF Hagman. Herr Hagman är ingen gäddfiskeexpert. Nej, han gillar att fiska så enkelt som möjligt samt understundom fånga en och annan fisk. Han tackar inte nej till att ha en stor och stridbar gädda på tråden. Att ABU Sonette spinnaren är fångstgivande är sant. Den skapar tongångar både under och över vattnet något som Jan Hagman kan intyga. Gäddorna högg titt som tätt på Sonetten med silverblank sked. Fisketuren avslutade han med att veva hem en 123 centimeter storgädda med vikt 12,2 kilo. Haspelfiske med spinnare är precis så effektivt som det varnades för redan på 1950-talet. Sommar, sol och Sonette!

Att fiska Old School Fishing kan man med fördel läsa om här–>

I mitten av 1800-talet byggdes (limmades) för första gången ett bambuspö av sex strimlor. Amerikanen Hiram Leonard påstås ha varit först! Den som i USA tillverkade sådana här spön i större skala var Charles Orvis. I Europa var Hardy Bros, LTD Alnwick, England ledande inom det mesta som hade med flugfiske att göra. Förutom spön saluförde Hardy även rullar, flugor, linor mm. Ett välbyggt bambuspö är en fröjd att kasta och drilla fisk med.

Postcards The Jamie Maxtone Graham Collection

Konsten att spinnfiska med kastrulle, kastspö, rev och dragspån har man på svensk botten gjort sedan tidigt 1900-tal. Historiskt sett överfördes grunderna i spinnfiskekonsten från England av emigranter till Amerika, och där blev fiskemetoden mycket populär. Inledningsvis spinnfiskades det i sötvatten. Amerikanerna hajade dock att metoden även passade till kust- och havsfiske. Exempelvis betvingades en imponerande blåfenad tonfisk via spinnspö den 7 november 1914 i vattnen utanför Port Medway i Nova Scotia Canada. Efter åtta och halvtimmas kamp kunde en 710 lbs. tung tonfisk med längd 10 fot 4 tum bordas. Betet som jättefisken slök var en mindre sill trädd på ett betestackel. Den högg oförhappandes under pågående fiske efter Atlantlax. Dylikt sportfiske efter jättehavsfiskar beskrevs några år senare (1923) i en engelsk bok, ”Battles with Giant Fish”.

Korta Split Cane spinnspön
Att amerikanerna gillade spinnfiskekonsten gjorde att de raskt förfinade redskapen. De 4 1/2 – 6 fot korta enhands-kastspön introducerades. (Engelska spön på den tiden var 10-12 fot långa) För tillverkning av enhandsspön Made in USA användes träslag såsom hickory, greenheart, lancewood, bethabara. Även stål användes, men det mest använda och bästa materialet var bamburör. Bamburör som i huvudsak importerades från Calcutta i Indien samt från Tonkin i norra Vietnam/Kina. Tonkinbambu anses då som nu som de bästa bamburören. Spön byggda av bamburör benämns split cane, built cane eller split bamboo.

Heddon hand-made lure
På vobblerfronten var amerikanerna också tidigt ute. James Heddon visade vägen med sin Heddon V200 wobbler. Redan 1902 startade han världens första fabrik för framställning av wobblers. Företaget Heddon-> var under många, många år världens största wobblerfabrik.

Electric trolling motor
Amerikanerna var dessutom tidigt ute att via motorkraft (utbordare) framdriva sina roddbåtar! Först ut att tvingas fast på akterspegeln var den batteridrivna utbord-elmotorn och året var 1902! Den var inte klumpig eller speciellt tung. Kraftkällan, alltså batteripacket var däremot både skrymmande och mycket tungt. Den bensindrivna aktersnurran kom i produktion 1909 och tillverkades av Evinrude Motor Company in Milwaukee.

Handledning i Spinnfiske 1924
Den första svenska boken med fullt fokus på spinnfiske gavs ut 1924 med titeln Handledning i Spinnfiske författad av Joh. Svenson. På 136 sidor beskriver författaren hur en duglig utrustning bör vara sammansatt och huru spinnfiske efter bl.a. gädda, abborre, lax och laxöring med flera arter går till. Även vad en sportfiskare bör veta om fiskens liv och hur man vårdar ett vatten beskrivs. Boken Handledning i Spinnfiske kostade då den gavs ut 3 kronor och 90 öre. (En hårt arbetande man hade i mitten av 1920-talet medelinkomst på något över 1 krona i timmen) Trots att boken är upp emot 100 år är den förvånansvärt aktuell och väl värd att läsa.

”I vårt land är sportfisket sorgligen efterblivet och har därför ej något anseende, och som sport betraktas det här i allmänhet med ringaktning. I vårt land är det huvudsakligen yrkesfiske och rovfiske av olika slag, som utvecklas. Fisken är därvidlag nära så gott som rättslös, då fiskevård är ett okänt begrepp för vårt folk”. Handledning i Spinnfiske 1924

”Den fisk som kanske är mest eftersökt av spinnfiskare är gäddan. Gäddan är nöjsam och trevlig fisk att fånga, samt finnes vanligen i nästan alla våra fiskevatten, även i stora exemplar, vilka hägra i en spinnfiskares tankar och därigenom mången gång förleda honom till kraftig ansträngning att locka någon dylik till hugg för att få en spännande strid med ett av dessa vidunder”. Handledning i Spinnfiske 1924

”Tro ej alla rykten om vissa vattendrags fisklighet! Pröva och döm alltid själv i alla frågor! Det är vanligen de okända, långt borta liggande vattendragen, som hägra för och locka en fiskare med deras förmenta stora fiskerikedom, vilka dock ej finnes i verkligheten”. Handledning i Spinnfiske 1924

Vill du lära dig ännu mer om fiske rekommenderar vi dig även att läsa vår köpguide om fiskeböcker.

År 1948 gav AB Urfabriken i Svängsta ut första upplagan av Napp & Nytt. (1949 år katalog är identiskt med 48:an) och har sedan dess i obruten led varit en glädjekälla för sportfiskare och med åren även samlare. Att skaffa en komplett samling produktkataloger från 1948 och framåt kostar en slant. Speciellt de tidiga upplagorna i gott skick brukar inte sällan kosta fyrsiffrigt.

Ett billigare alternativ än originalen Napp och Nytt i pappersformat är att för några hundralappar införskaffa CD skivan Napp och Nytt 1948-2008. Med några klick kan man på skärmen sedan läsa om dåtidens fiskeprylar och även beskåda bilder på ABU:s klassiska rullar och drag kryddade med fiskehistorier. Ett spännande referensmaterial som berikar ditt/mitt fiske här och nu.

Vad är som gör att vissa beten, oftast äldre, får ett samlarvärde? Ibland beror det på betets fisklighet, har tagits ur produktion, är vackert eller att tillverkaren gjort ett misstag som får betet att framstå som unikt. Samlarvärde är inte per automatik lika med dyrköpt för att man ska kunna införskaffa äldre objekt. Vanligtvis räcker en budget på några tusenlappar så kommer draglådans rillor att fyllas med gamla godingar. Naturligtvis finns det dyrgripar som kostar fantasisummor. Exempelvis häromåret vid en auktion i USA, klubbades ett Riley Haskell-> tillverkat år 1850 för över 100 000 USD.

”Att fiska med ett Dalbergs Drag ger fiskelycka varje dag”
Under 1950 och 60-talen tillverkades det en uppsjö av beten i Sverige. ABU och Arjon, dåtidens giganter inom svenskt sportfiske var ledande. Det fanns dock en och annan uppstickare i det svenska betesträsket. En var Åke Dalberg med ursprung Borås som under denna tidsperiod gjorde ett seriöst försök att lansera svenska ÅD beten. ÅD tillverkade vobbler, skeddrag, spinnare, torskdrag och jiggar mm. Några av ÅD:s vobblare var milt uttryckt kopior (hade även samma namn) av Heddons Made in USA River Runt och Wamp Spook m.fl. Även andra fabrikat fick stå modell till ÅD beten. I ÅD:s kollektion fanns även egna innovativa beten, typ nytänk. Flera av dessa beten var före sin tid och slog långt senare igenom i andra tillverkares versioner. ÅD avvecklade betestillverkningen i mitten av 1960-talet. Under sina sista år drabbades Åke Dalberg av bronkit. Vistelsen i bly- och färgångor under tillverkning av beten kanske bidrog till hans sviktande hälsoläge. Åke Dalberg dog 1973, 63 år gammal.

”Man ska inte förarga sig över plagiat. De är troligen de mest uppriktiga av alla komplimanger”
Theodore Fontane, Tysk författare (1819-1898)

Åke Dalberg var i slutet av 1940-talet och en bit in på 50-talet världskänd i castingkretsar
Åke Dalberg omnämndes på följande vis i tidningen Sportfiske 6/93 av Terner Oskarsson; ”Åke Dalberg hade ett våldsamt tillslag i kastet och noterade toppresultat i flera grenar. I spinn introducerade Dalberg den sk. snurrstilen. Kastaren utnyttjar centrifugalkraften genom att snurra spö och kastvikt (med långt överhäng) i en cirkel över huvudet. Centrifugalkraftens enorma uppladdning bidrar till fantastiska kastlängder.

Det berättas att arrangörerna vid VM i Hamar, Norge 1946 trodde sig ha tagit till banlängden ordentligt, hela 100 meter. Mycket långt på den tiden. Till allas förvåning ansåg ändå Dalberg att den var för kort. Åke erbjöds att demonstrera sin uppfattning med ett provkast. Kastvikten var 28 gram. Dalberg gjorde sitt provkast och kastvikten hamnade 118 meter bort. Efter att banan lagts om vann Dalberg tävlingen med ett snitt på 115,78 meter. VM i London 1948 blev Dalberg världsmästare, europamästare och brittisk mästare samtidigt. Hur många SM-titlar han tagit hem är oklart. Så småningom förbjöds snurrstilen då den ansågs vara alltför riskfull för omgivningen. Dalberg tog detta som riktat mot honom personligen och slutade därför att tävla i början av 1950-talet”.

Vobbler – egen tillverkning för ett roligare Sportfiske–>

Göteborgaren Jan Olsson har sedan många år tillhört svensk sportfiskehistoria. Han har sedan mitten av 1950-talet fiskat på de allra flesta håll i världen och har under årens lopp tillskansat sig stora kunskaper om sportfiske efter allehanda fiskarter i skiftande miljöer. Han var en av de allra första svenskarna som seriöst ägnade sig åt modern trolling samt även i ord och bild berättade om detta i dags- och fiskepress samt bokform.

Den stora boken om trolling->av Jan ”Mr Trolling” Olsson gavs ut 1994 på ICA Bokförlag. Trots att den 199 sidor tjocka boken har cirka ett kvartsekel år på nacken är den fortfarande aktuell. Exempelvis finns ett avsnitt som handlar om blåfenad tuna. Blåfenad tonfisk är en av Jans favoritfiskar sedan ungdomen (han är född 1936) och inte sällan har han berättat om sportfiske från gamla tider på svenskt vatten efter just blåfenad tuna. Tyvärr överfiskades dessa av yrkesfisket till snudd utrotningens brant. Att få skåda blåfenad tonfisk åter jaga i hemmavatten har för Jan och många med honom varit en dröm. Något som blev en verklighet för Jan lördagen den 9 september 2017 då han inviterats ombord på båten Pink Lady. Läs nedan och begrunda

Världsunikt storviltfiske pånyttfödd i svenska vatten

Som gammal veteranfiskare fick jag i går uppleva; att ”nine-nine-dagen” år 2017 – på vattenvidden utanför bohuskusten – kommer att förbli en av livets stora minnesdagar. Det var en dag, då min sportfiskeexistens ”våldsamt”, på skilda vis, attackerades med massvis av oförglömliga intryck, både vad gäller naturupplevelse och fiskafänge.

Det främsta var att åter – som för ett halvsekel sedan – få se grandiosa blåfenstunor blotta hela sin storslagna skönhet i magnifika hopp. Lägg till detta ny-aspekten att jag – både på distans och nära håll – fick uppleva spöfångster av dem samt se de stora fiskarnas enorma styrkedemonstration och uthållighet i timslånga fighter.

Först ett direkt SUPERSTORT TACK till administratörer och koordinerare, WWF, Havsfiskelaboratoriet SLU Aqua och Sportfiskarna, att storviltfisket efter “alla fiskars konung” fått göra come back i Sverige. Ett fiske, som rätt förvaltat kan bli enormt samhällsgivande på många skilda vis. Vi hörde igår, erfarna internationella fiskmärkare, tala om ett monstruöst tunafiske här. Ett andra JÄTTESTORT TACK tack ska gå till sportfiskeeldsjälen Robban Hellberg i Björlanda, som samlat ihop ett skickligt och kunskapsmässigt rutinerat Fladenteam. Vb-red. hade, som observator, det stora nöjet att få vara med det glada sextettgänget ombord på Fladens sällsynt, välutrustade sportfiske-maskin ”Pink Lady”.

Kursen mot fiskeplatsen ”Gropa” i centrala Skagerack styrdes av Robban, som samstämmigt ombord berömdes för suveränt manövrerade av båten, inte minst under det mycket svåra skede då en jättetuna rör sig nära båten.

Det finns enormt mycket att berätta om ”nine-nine-dagen”. Följaktligen anledning att återkomma om denna storslagna, unika nypremiär gällande svenskt tunasportfiske. – Det som nu dessutom sker i V-regionen.

Kortfattat, så utgick vi från Björlanda. Där inledde vi med genomgång och roller i anslutning till själva tunafisket. Vid Paternosterskären drogs makrill upp till “Lady Pinks” betestank. Kurslade sedan, under konstant tunaspaning över vattenvidder, mot Gropa.

Några sjömil innan vår ankomst dit, tacklades upp för avancerad storviltfisketrolling, både via utriggare och djuprigg, med konstbeten. Det gav intet. Efter några timmar, skiftades fiskafänget till mete, då vi hörde på kom-radion att detta givit andra båtlag fisk, bl a välkända Team Tinca från Lidköping. SUPERSTORT GRATTIS!

Fladenteamet ballongflötesmetade med levande makrill, på olika distans från de sex, förträffligt lätthanterliga Fladenutrustningarna. Konstant mäskade vi med styckad och hel mindre sill. Och det var efter uppskattningsvis 90 minuters flitigt ”chummande”, som det ristade till i det förliga spöet på babordsidan samt rullens tongångar, via snabb lintömning även fick teamet att gå upp i varv, utan tidigare motstycke ombord. Det var upptakten på en 2 tim. och 40 min. lång kamp med massvis av ge och ta från fisk och fiskare, både hundratals meter från och under “Pink Lady”.  Några gånger hade killarna, som varvades vid i spökampen, tunan nära ytan ett 50-tal meter från båten innan den åter dök. En gång såg vi dess fena (bild överst) blixtsnabbt skära i ytan. Jag slängde upp kameran mot fenan – utan objektivfokus för ögat på den – dock i hopp om att något skulle fastna. Det blev fena-turligt som i bild. (se bilden ovan)

Då och då kunde vi ekolodet, på vilket djup tunan simmade. Och när “the bitter end” närmade sig var fisken ett tiotal meter under båten. Vi kunde dock inte skönja jättefisken. Vad som sedan hände i ett spölyft var; att spöet oväntat befriades från fisktyngden. Strax ovanför kroken konstaterades – när linan tagits hem – att monolinan gått av, sönderskavd av fiskens vassa tanduppsättning under den långa kampen.
”The bitter end” var ett faktum för våran del, men förhoppningsvis “happy end” för tunan. /Jan Olsson

Läs mer på Vänerblänket->

”1964 spöfångades det senast en blåfenad tonfisk i Sverige, säger Markus Lundgren, fiskevårdschef på Sportfiskarna. Nu hoppas han och andra forskare göra det igen. Vi följde med märkarbåten Linda på uppdraget att märka tonfisk”.  Läs artikel Göteborgsposten första spöfångade tonfisken på femtio år->

Intresset att tillverka egna beten av trä har ökat under senare år, framförallt inom gäddfiskekretsar. Några av landets mest framträdande betesbyggare brukar dyka upp på sportfiskemässornas Betestorg och där förevisa och även sälja sina alster. Det snackas egentillverkade beten som aldrig tidigare.

Världens första wobbler lär ha täljts till av amerikanen James Heddon någon gång i slutet av 1800-talet. Mr Heddon satt invid stranden av Dowagiacfloden i Michigan och väntade på några fiskekamrater. Förstrött satt han under tiden och täljde på en träbit och formade den till en liten träfisk. En krok apterades på träfisken och för att därefter sjösättas. En bass (abborrfisk) högg. Ja, resten är som det så vackert heter historia. James Heddon blev den som grundade världens första fabrik för framställning av wobbler. Företaget Heddon var under många, många år världens största wobblerfabrik. Under 1930-talet började Heddon fasa ut träbetena till förmån för Heddyline, en specialplast. Plastvobblern var född. Åren gick och i mitten av 1950-talet inledde ABU Svängsta ett samarbete med Heddon, vilket mynnade ut i universalvobblern ABU Hi-Lo med kropp av plast och ställbar sked av plåt. ABU Hi-Lo byggdes enligt Heddons metod. ABU Hi-Lo marknadsfördes under några år i mitten av 1950-talet som Heddon ABU Hi-Lo River Runt Spook.

Träbeten har sin speciella tjusning att tillverka och även att fånga fisk med. Bara en så enkel sak som att tumma på ett träbete med tandavtryck satta av storgäddor minner från fisketurerna då det begav sig.

Fiskeguide Hans Nordin var så tidigt som i slutet av 1970-talet inne på att göra sina egna vobblare. Trä blev det naturliga materialet. Krokförsedda träfiskar Made by Hans Nordin såg dagens ljus några år senare. De riktigt stora skärgårdsgäddorna gillade Hasses fiskliga beten och slök dem så flisorna yrde. Exempelvis bedrog Hans vid ett och samma fisketillfälle en 14,2 respektive 15,1-kilos som fastnade för Braxenfärgad Killer. Flitens lampa lyste över Hans Nordins köksbord under en räcka av år. Handgrepp dokumenterades och skisser ritades samt bilder knäpptes. Att färdigställa en bok var målet. 1995 lanserades boken ”Vobbler – egen tillverkning för ett roligare Sportfiske” av Hans Nordin. En betesbyggarbok, den första i sitt slag skriven på svenska. En måstebok som är väl värd att läsa och begrunda. Visserligen har dagens betesbyggare förfinat snidandet och utökat maskinparken samt skickligare på att måla än förr. Tänket att bygga beten är däremot snarlikt då som nu.

Rune K Karlsson från Askersund inspirerades att bygga beten enligt mallarna i Hans Nordins Vobblerbok. Vättergädda över tolv kilo har Rune K fångat på hemmatillverkat bete.

Holländaren Henk ”Divani” Roos, en förgrundsfigur att bygga beten var redan på 1990-talet i betesbyggartagen. Betena på bild är från den tiden.

Mr. Tadashi Nishiokas snidade vobblers räknas som konstverk i Japan. Hantverk som skildrats i bokform 1998. Herr Nishioka besökte Sverige nämnda år för att fiska gädda med Hans Nordin samt utbyta erfarenheter och beten med varandra.

Trollingfiske i bokform, åtminstone på svenska, är ovanligt med ett rejält undantag. ”Den stora boken om trolling” av Jan ”Mr Trolling” Olsson. Nämnda alster gavs ut 1994 på ICA Bokförlag. Trots att den 199 sidor tjocka boken har 20 år på nacken är den fortfarande aktuell. Visserligen har båtar, motorer, elektronik och fiskeutrustning utvecklats sedan dess, men fisken och vattnen är desamma. Så där är det ingen skillnad.

Trollingfiske på våra breddgrader är oftast detsamma som lax, öring eller röding på kroken. Metoden har dock en mycket bredare repertoar än så, då det i stort sett går att fånga de allra flesta rovfisk-arter via släpfiske. Allt från hårdfajtande blåfenstuna i fjärran vatten till sprallig abborre i skogssjön.

Den stora boken om trolling är kort och gott späckad med intressanta fakta som exempelvis historien bakom trollingfiskets framväxt, fisken, vattnet och bytena samt grundläggande teknik om hur praktiskt släpfiske går till plus mycket mera. Tyvärr är ”Den stora boken om trolling” (ISBN 91-534-1592-2) slut på förlaget så det gäller att söka på bibliotek, internetsajter som saluför begagnade böcker eller låna den av någon fiskevän. Den är väl värd att läsa och studera noga då den gör dig till en bättre allroundtrollare.

Författaren Jan Olsson är en av Sveriges internationellt mest kända sportfiskare tillika banbrytare inom svensk trolling. Han har sedan mitten av 1950-talet fiskat på de allra flesta håll i världen och har under årens lopp tillskansat sig stora kunskaper om sportfiske efter allehanda fiskarter i skiftande miljöer. Han var en av de allra första svenskarna som seriöst ägnade sig åt modern trolling samt även i ord och bild berättade om detta i dags- och fiskepress. Merparten av trollinginfluenserna hämtade han från de Stora sjöarna i Nordamerika.

I inledningen av boken skriver Jan; ”åtskilliga av mina finaste och lärorikaste fiskeupplevelser har jag haft i samband med trollingfiske. Och ofta har det varit dubbel glädje ombord, för trolling är mer än något annat fiske ett lagarbete. Med ny teknik har den gamla dragrodden utvecklats enormt och möjliggjort för sportfiskare att nå och njuta av fiske på tidigare ouppnåeliga vatten. Och inte att förglömma, med modern trollingutrustning kan man nu på ett ojämförligt sportsligt sätt matcha fisken när – och där – den är som mest välkonditionerad”.

I mitten av 1980-talet ingick Jan Olsson i en projektgrupp gällande Vänerlaxfrågan. Det var i den vevan som undertecknad fick närkontakt med honom och fick ta del av hans trollinrön. Tips & trix som jag bl.a. förmedlade vidare via sportfiskekrönikor i lokal dagspress mellan Vänern och Vättern.