Göteborgaren Jan Olsson har sedan många år tillhört svensk sportfiskehistoria. Han har sedan mitten av 1950-talet fiskat på de allra flesta håll i världen och har under årens lopp tillskansat sig stora kunskaper om sportfiske efter allehanda fiskarter i skiftande miljöer. Han var en av de allra första svenskarna som seriöst ägnade sig åt modern trolling samt även i ord och bild berättade om detta i dags- och fiskepress samt bokform.
Den stora boken om trolling->av Jan ”Mr Trolling” Olsson gavs ut 1994 på ICA Bokförlag. Trots att den 199 sidor tjocka boken har cirka ett kvartsekel år på nacken är den fortfarande aktuell. Exempelvis finns ett avsnitt som handlar om blåfenad tuna. Blåfenad tonfisk är en av Jans favoritfiskar sedan ungdomen (han är född 1936) och inte sällan har han berättat om sportfiske från gamla tider på svenskt vatten efter just blåfenad tuna. Tyvärr överfiskades dessa av yrkesfisket till snudd utrotningens brant. Att få skåda blåfenad tonfisk åter jaga i hemmavatten har för Jan och många med honom varit en dröm. Något som blev en verklighet för Jan lördagen den 9 september 2017 då han inviterats ombord på båten Pink Lady. Läs nedan och begrunda
Världsunikt storviltfiske pånyttfödd i svenska vatten
Som gammal veteranfiskare fick jag i går uppleva; att ”nine-nine-dagen” år 2017 – på vattenvidden utanför bohuskusten – kommer att förbli en av livets stora minnesdagar. Det var en dag, då min sportfiskeexistens ”våldsamt”, på skilda vis, attackerades med massvis av oförglömliga intryck, både vad gäller naturupplevelse och fiskafänge.
Det främsta var att åter – som för ett halvsekel sedan – få se grandiosa blåfenstunor blotta hela sin storslagna skönhet i magnifika hopp. Lägg till detta ny-aspekten att jag – både på distans och nära håll – fick uppleva spöfångster av dem samt se de stora fiskarnas enorma styrkedemonstration och uthållighet i timslånga fighter.
Först ett direkt SUPERSTORT TACK till administratörer och koordinerare, WWF, Havsfiskelaboratoriet SLU Aqua och Sportfiskarna, att storviltfisket efter “alla fiskars konung” fått göra come back i Sverige. Ett fiske, som rätt förvaltat kan bli enormt samhällsgivande på många skilda vis. Vi hörde igår, erfarna internationella fiskmärkare, tala om ett monstruöst tunafiske här. Ett andra JÄTTESTORT TACK tack ska gå till sportfiskeeldsjälen Robban Hellberg i Björlanda, som samlat ihop ett skickligt och kunskapsmässigt rutinerat Fladenteam. Vb-red. hade, som observator, det stora nöjet att få vara med det glada sextettgänget ombord på Fladens sällsynt, välutrustade sportfiske-maskin ”Pink Lady”.
Kursen mot fiskeplatsen ”Gropa” i centrala Skagerack styrdes av Robban, som samstämmigt ombord berömdes för suveränt manövrerade av båten, inte minst under det mycket svåra skede då en jättetuna rör sig nära båten.
Det finns enormt mycket att berätta om ”nine-nine-dagen”. Följaktligen anledning att återkomma om denna storslagna, unika nypremiär gällande svenskt tunasportfiske. – Det som nu dessutom sker i V-regionen.
Kortfattat, så utgick vi från Björlanda. Där inledde vi med genomgång och roller i anslutning till själva tunafisket. Vid Paternosterskären drogs makrill upp till “Lady Pinks” betestank. Kurslade sedan, under konstant tunaspaning över vattenvidder, mot Gropa.
Några sjömil innan vår ankomst dit, tacklades upp för avancerad storviltfisketrolling, både via utriggare och djuprigg, med konstbeten. Det gav intet. Efter några timmar, skiftades fiskafänget till mete, då vi hörde på kom-radion att detta givit andra båtlag fisk, bl a välkända Team Tinca från Lidköping. SUPERSTORT GRATTIS!
Fladenteamet ballongflötesmetade med levande makrill, på olika distans från de sex, förträffligt lätthanterliga Fladenutrustningarna. Konstant mäskade vi med styckad och hel mindre sill. Och det var efter uppskattningsvis 90 minuters flitigt ”chummande”, som det ristade till i det förliga spöet på babordsidan samt rullens tongångar, via snabb lintömning även fick teamet att gå upp i varv, utan tidigare motstycke ombord. Det var upptakten på en 2 tim. och 40 min. lång kamp med massvis av ge och ta från fisk och fiskare, både hundratals meter från och under “Pink Lady”. Några gånger hade killarna, som varvades vid i spökampen, tunan nära ytan ett 50-tal meter från båten innan den åter dök. En gång såg vi dess fena (bild överst) blixtsnabbt skära i ytan. Jag slängde upp kameran mot fenan – utan objektivfokus för ögat på den – dock i hopp om att något skulle fastna. Det blev fena-turligt som i bild. (se bilden ovan)
Då och då kunde vi ekolodet, på vilket djup tunan simmade. Och när “the bitter end” närmade sig var fisken ett tiotal meter under båten. Vi kunde dock inte skönja jättefisken. Vad som sedan hände i ett spölyft var; att spöet oväntat befriades från fisktyngden. Strax ovanför kroken konstaterades – när linan tagits hem – att monolinan gått av, sönderskavd av fiskens vassa tanduppsättning under den långa kampen.
”The bitter end” var ett faktum för våran del, men förhoppningsvis “happy end” för tunan. /Jan Olsson
Läs mer på Vänerblänket->
”1964 spöfångades det senast en blåfenad tonfisk i Sverige, säger Markus Lundgren, fiskevårdschef på Sportfiskarna. Nu hoppas han och andra forskare göra det igen. Vi följde med märkarbåten Linda på uppdraget att märka tonfisk”. Läs artikel Göteborgsposten första spöfångade tonfisken på femtio år->