Team Olssons Fiske tog hem segern i 2018 års upplaga av Kinnekulleträffen med SM i trolling. De blötte sina löjor i tävlingsdagarna tre vid Hindens revs norra område. Teamet består av pappa Claes-Göran och sonen Anders Olsson från Töreboda och Fredrik Bäckström från Askersund. De som kan sin trollingfiske-historia känner väl till att nämnda team sedan åtskilliga år oftast är makalösa att hitta och fånga laxfisk.

Fredagen inledde de med full balja, alltså ett sexpack blankfiskar som tillsammans vägde 32,17 kg. Lördagens fångst, också ett halvdussin firrar vägde 29,89 kilo. Finaldagen klämde de till med ännu ett sexpack – nu av rekordviktformat. Sex laxar som vägde makalösa 39,72 kilo, vilket är rekordvikt i Kinnekulleträffens historia. (Det gamla dagsviktrekordet är från 1998 och löd 39,08 och fångades av Team Big Catch från Motala).

Kinnekulleträffen 2018 är det de två bästa dagarna som räknas, vilket innebär att man kan misslyckas en dag utan att vara ”körd”. Vinnarlagets taktik var enkel ”vi fiskar på samma sätt som vi gjorde förr”. Sök varmvattenfläckar, tackla löjorna i Anchovy-skallar, blya lätt 20 gr, leta fisk och tro på fiskeplatsen så kommer huggen. I området vid Hindens rev fanns både varmvatten (3-5 grader i ytan) och huggvillig fisk. Trots två timmars haveri och reparation av styrningen i fredags lyckades de behålla lugnet och fiska fullt. Och på den vägen var det ända in i mål under söndagen som ändade med rekordvikten 39,72 kilo. Guld i Kinnekulleträffen samt seger i SM Trolling till Team Olssons Fiske, Töreboda.

Totalt fångades det tävlingsdagarna 342 laxfiskar med den sammanlagda vikten 1547,6 kilo, vilket ger medelvikt 4,53 kilo. Av 74 deltagande lag vägde 64 in fisk. En 90 cm lång Gullspångslax med vikt 9,53 kilo blev tävlingens tyngsta. Den fångades av Team Rocco söndag förmiddag på en 20 gr blyad löja och VK-skalle vid Hindens rev.

Tävlingsresultat klicka här->

Fånga, stek och ät är för många en viktig del av sportfisket. Vissa påstår att abborren är en av våra bästa matfiskar. Hösten brukar abborren vara rejält på hugget i sjöar, innanhav och kustnära brackvatten. Att en stilla indiansommardag äntra båten för att ge sig ut på vattnet och fånga en flock hyggliga matabborrar kan rekommenderas. Ett av de säkraste sätten att hitta abborren är att spana efter måsdyk! Där måsarna dyker, plaskar och plumsar finns fisk att finna. Svultna måsar indikerar fisk långt innan ekolod/side image och annan teknisk utrustning ombord ens hinner göra ett pip. Fåglar är naturens down image och har järnkoll över vida vattenvidder dygnet runt.

Väl inom kasthåll kan man förslagsvis pricka vaken med en jigg. Låt betet sjunka något innan hemtagningen börjar. Oftast blir det tjong i strängen redan då betet dalar. Jigg är ursprungligen ett amerikanskt bete bestående av ett metallhuvud på vilket man trär en gummikropp. Det finns en uppsjö av vikter på skallarna samt färger och storlekar på jiggkropparna. Varje sportfiskebutik med aktning har en välfylld jiggbar där det är fritt fram att välja och vraka bland gummigodiset.

För några tjugor får man ett litet stim med jiggar. Kombinationen bra beten och billiga dessutom, kan det bli bättre? Knyt fast betet i linändan med en vanlig betesknut. Släng ut och låt sjunka, oftast till botten. Veva därefter hem jiggen etappvis. Med hjälp av spöt lyfts betet upp i vattnet. Gör paus, låt sjunka, lyft osv. Sätt genast in ett mothugg vid minsta lilla nafs och hala sedan hem fångsten. Dock händer det att abborren vägrar sluka jiggen trots att de finns där. Vad göra? Jo, knyt fast en sk. upphängare cirka 30 cm ovanför jiggen. Är det trögfiskat brukar upphängaren trigga abborren att öppna gapet.

När fisket går på högvarv är det lätt att ta upp för mycket fisk. Behåll inte fler abborrar än vad som äts upp. Pur fiskeglädje är det primära och inte storleken på fisken som dras upp. Helt visst är det häftigt att spöa upp storabborren, men det är absolut inget måste för att man ska kunna njuta av stunden invid vattnet enskilt eller i goda vänners lag.

Laxcup Vättern 2016
Team Wildwater (Lars, Anders, Andreas) har i rapporterande stund tre laxar i fångstpåsen. En av blankfiskarna syns på bild här ovan där Andreas förevisar en cirka sexkilos fångad på löja.

Det var i slutet 1990-talet som modernt släpfiske med tacklade betesfiskar på allvar började få laxfiskefäste i Sverige. Upprinnelsen till att metoden spreds bland Vättertrollare härleds till några finska team som bl.a. tog hem segern i Laxcup Vättern flera gånger, exempelvis 1999 och 2000.

Läs historisk tillbakablick fiske med löja–>

Hösten är för många trollare som använder betesfisk som agn lika med hög tid att fylla på förråden med benlöja till vintertrollingen. Flitigt trollande gör att det går åt löjor i mängd. Att meta löja i stort antal kan för den oinvigde uppfattas som ett löjlig enkelt fiske. Så är icke fallet. Ett proffsigt mängdfiske kräver stor skicklighet av utövaren, typ känna till var det finns god tillgång på löja, använda gångbart mäsk samt blixtsnabb hantering av spöt för att hålla fångsttempot uppe.

Karlsborgsbon Björn Jansson (se bild ovan) är en löjmetare av yppersta klass. Sedan början av 2000-talet har han exempelvis regelbundet försett flera av våra mest kända trollingguider med frysta löjor av maximal kvalité. BJ;s löjor är minst sagt eftertraktade. Man får bl.a. exakt den storlek på löjorna som beställts samt blanka som silver med fjällen kvar. Rätt storlek på löjan till rätt skalle->

Herr Jansson fiskar löja på följande vis. Val av fiskeplats. Det måste finnas gott om löjor. Sedan gäller fullt ös då löjornas maximala huggperioder inträffar. Vissa dagar är löjorna ordentligt på bettet kl. 05.00 på morgonen och några timmar framåt. Andra dagar är det ett sent eftermiddags pass som gäller. Själva anrättningen/utrustning består av hemligt mäsk som knådas lagom hårt och som faller isär först efter det nått vattnet. Efter att en handfull löjor fångats – ut med en liten klick mäsk igen, osv. Maggot som häktas fast på liten 12:a limkrok är själva agnet som får löjorna att gå bet. Limklicken i krokböjen hindrar maggotten/löjan att glida vidare upp på linan och på så vis sinka farten i hivandet. Högt tempo i fångsten är ett måste om metpasset ska generera ett hyggligt antal hundra löjor i timmen. Ett två meter kort spö med toppknuten tunn lina samt pyttelitet blykorn ingår i den skjutjärnssnabba löjfiskeutrustningen. Snabba ryck är ett måste hela tiden. Efter att löjan greppats förpassas den i en cooler med 1 kilo löst salt i åtta liter vatten. Det mycket salta vattnet gör att löjorna dör omedelbart. Löjorna flyttas senare över till en cooler med friskt kallt, renande sötvatten . Väl hemma efter avslutat fiskepass så styckfryses löjorna.

Metade upp 1 200 löjor på tre timmar!
Inom tävlingsfisket är blixtsnabbt löjmete i stort antal under tidspress ibland ett vinnande koncept. Fiskekändisen Berra Mårdh tillhörde eliten inom svenskt tävlingsfiske under 1980-talet och var i sina glansdagar en synnerligen flyhänt löjmetare. Nedanstående text är ett citat hämtad från del 1 av 2 från artiklarna
Säg berra det räcker->

”En seger som Berra minns med extra förtjusning är SM 1983 som avgjordes i Köpings hamn, Mälaren. Deltagarna var inför spöfäktandet mycket väl medvetna om att det skulle krävas fångst av löjor i parti och minut för att ta hem segern. I startfältet fanns flera sk. löjliga experter och målet var att sätta Berra på plats, helst jumbo. Berra visste om detta och hade i lönndom hårdtränat löjfiske i sina hemmavatten kanalerna Djurgårdsbrunn, och Karlberg i Stockholm så mycket han bara hunnit. Nu satt fluglarven som den skulle på kroken. Reaktionssnabb var han sedan tidigare, vilket är ett måste som tävlingsfiskare, framförallt om man ska satsa på löjmete. Bert hade övat snabbhet via seriöst bordtennisspel på tävlingsnivå under ungdomsåren. Han var redo. Starten gick och bataljen i Köpings hamn började. Efter tre timmar och makalösa 1 200 löjor senare var Berra säker på segern. Ett snitt av otroliga 6,6 löjor i minuten gjorde att han fick lyfta bucklan till skyn”.

Tidsintervallet från 15 september till och med 31 december är öringen och rödingen fredad i Vättern inom fredningsområden. Enkla och raka regler kan tyckas. Dock kan klara regler ibland uppfattas som något grumliga, typ gråzon. Exempel följer. Det gäller den populära strandfiske, flytring och trollingsträckan nordost om Granvik från sydspetsen på Huvön och norrut förbi Sjömarken till Namnlösa Skäret. När fredningstid på öring och röding (15/9 – 31/12) råder är det på nämnda sträcka förbjudet att trolla närmare än 300 meter från land under tidspannet 15 september till och med 30 november! Notera dock att fredningstiden på röding och öring gäller till och med sista december. Således är det tillåtet att strandnära trolla lax med start 1 december till 14 september.

Att idka handredskapsfiske från bergfast klippa, guppande flytring eller båt inom fredningsområden vid Sjömarken (platsen brukar kallas för Masten i folkmun) kan man göra året runt. Dock måste av misstag krokad röding och öring skyndsamt släppas åter 15 sept. -31 dec. Att fiska från klipporna (laxen sveper vintertid fram klipp- och strandnära i området) med spö är lika med handredskapsfiske. Hur många spön som varje fiskare får använda samtidigt är oklart. Vid klippfiske efter Vätterlax är det inte alls ovanligt att utövaren nyttjar två spön samtidigt, ett spinnspö och ett mete med löja. När det gäller handredskapsfiske från båt står det i lagtexten att metoden som sådan inte får kräva båt för att utföras. Spinn- och flugfiske eller mete för den delen kräver ingen båt för att utföras. Att från båt horisontellt kasta ut sitt bete är således lagligt året runt, precis som klippfisket. Följdfråga? Är det tillåtet att från båt vertikalfiska (pimpelfiska) efter exempelvis lax inom fredningsområden året runt, alltså även under fredningstid? Som undertecknad tolkar reglerna är det tillåtet att vertikalfiska från ankrad via elmotor båt. Således grönt ljus för att hålla still båten med elmotor året runt, men inte att motorledes dra betet under/efter flytetyget, åtminstone inte under perioden 15/9 – 30/11. Skulle man vid riktat vertikalt laxfiske ”råka” fånga fredad art ska (säger fiskbevakare Micko Bergström via mejl) fisken skyndsamt återutsättas utan att vägas, mätas eller fotograferas.

Se Fiskeregler Vättern för ytterligare information

Det var i slutet 1990-talet som modernt släpfiske med tacklade betesfiskar på allvar började få laxfiskefäste i Sverige. Upprinnelsen till att metoden spreds bland svenska trollare härleds till några finska team som semesterfiskade med utgång Granvik, Vättern. De blåvita grabbarnas välfyllda fångstbaljor talade sitt tydliga fångstspråk angående metodens förträfflighet. Som bete nyttjade de småvuxen sik (sellak) som tagits med från Finland. Benlöjorna som stimmade i Granviks hamnbassäng var dock snarlika de finska småsikarna. Ett gäng löjor metades därför raskt upp och provtrollades. Resten är som det så vackert heter, historia. Sedan dess är benlöja den dominerande betesfisken till lax och öring samt i viss mån även röding och kanadaröding. Att benlöja blivit favoritbetesfisken beror främst på att den finns i hela Sverige med undantag för Norrlands inland.

Höstlöjan håller bästa kvalité och det är sådana som man bör lägga upp ett rejält förråd av till stundande släpfisketurer. Som frusen, packad i plastpåse, håller löjan sig minst ett år utan att bli som ett torrt skinn. När löjan ska tinas upp bör det ske långsamt för att den inte ska bli sladdrig och tappa glansen. Ju spänstigare och blankare, desto mer lockar den. Utseendet på betesfisken, tillika handhavandet av densamma har en påtaglig betydelse för utgången av fångstresultatet. Det finns finkänsliga löjfiskare som kasserar lillfisken med omedelbar verkan om minsta lilla fjäll saknas. Löjligt? Nej, inte alls då trollingfiske på seriös nivå är lika med blodigt allvar.

Anchovy Special var först ut
De finska pionjärerna i slutet av 1990-talet använde Rhys Davis Anchovy Special, Made in Canada betesskallar vid sitt besök i Granvik. Anchovy-skallarna som tillverkats under många år finns i varianterna, Herring, Special och Minnow. Dessa håller fortfarande ställningen som beteshållare av allra bästa sort. Att Anchovy Special (passande till 13-14 cm löjor) blev först ut på de svenska trollingarenorna fick till följd att den Kanadensiska ”mössan” inledningsvis i stort sett var utan konkurrens. Parallellt med att betes-trollingen ökade i popularitet, satsade desto fler företag kraft på att få fram beteshållare. Kapplöpningen var därmed igång. CWC AB var ett av de företag som tidigt hakade på den skalliga trenden och lanserade Krippled (made in Canada) i modellerna Herring, Anchovy och Minnow. Krippled Anchovy (mellanstorleken) är förmodligen den mest allsidiga beteskalle som finns på marknaden då den funkar i både låg och hög fart samt har en generös spännvidd avseende löjstorlek. Skallen fiskar bra med löjor från 12 till 15 cm. Visserligen glappar en 12:a något i hållaren, men det funkar trots allt. Det som talar något emot Krippled är att utbudet av färger är något snålt.

Heta finska skallar!
Sedan i början av 2000-talet har de nordamerikanska plastbitarna fått känna på mothugg av finska betesskallar. Först ut var företaget Salsa Fishing/JTP Evolution Ltd som 2005 lanserade Salsa baitholder. Salsa (öknamn för löja) är en förhållandevis trång skalle och passar som en smäck till löjor i storlekarna 12–12,5 cm. Tränger man i en större löja än så hämmas gången påtagligt. Salsan finns i cirka 100 färger och fungerar galant i farterna 1,7-1,8 knop. VK Products med hemmahamn Mikkeli är ytterligare ett finskt företag som låtit tillverka beteshållare. VK Rax är hållarens namn och finns i två storlekar och massor av färger. VK Rax i storlek standard är den största av de två och passar till löjor med längderna 14-15 cm. Till skalle i storlek mindre är det 12 centimeters löjor som gäller. Farttåliga VK Rax skiljer sig från andra hållare genom att den har en hel radda hål borrade i skallen. Genom att trä linan i de olika hålen i huvudet, kan man ändra betesfiskens rörelse, tillika rotationsriktning. Det finns bevisligen en hel del betesskallar att välja bland. Gemensam nämnare är att de alla är gjorda för att toppa skallen på en betesfisk. För att få ut det bästa av de olika beteshållarna gäller det att använda passande stor betesfisk. Rätt storlek i rätt skalle och anrättningen kommer att locka till hugg.

Ps. Det finns ytterligare skallar att tillgå på marknaden sedan denna artikel skrevs.