Forskare vid Umeå universitet i samarbete med kollegor vid Amsterdams universitet publicerade våren 2003 i den ansedda tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences intressanta rön om abborrarnas liv. Studien ger en första heltäckande förklaringen av dynamiken i tusenbrödratillstånd.

”Gigantiska kannibaler driver dynamiken i sjöars ekosystem”

Forskare vid institutionen för ekologi och geovetenskap i Umeå undersökte sammansättningen av abborre samt djur- och växtplankton i en liten skogssjö i Västerbotten under åren 1992 till 2001. I den aktuella sjön fanns det under vissa perioder gott om tusenbröder, det vill säga abborrar som stannat upp i växten eftersom de inte fått i sig tillräckligt med näring.

Det finns många sjöar med tusenbrödratillstånd. Tidigare har man utgått från att det föds en ny årsklass som utvecklas till nya tusenbröder när de gamla tusenbröderna dör bort, säger Lennart Persson, professor vid Umeå universitet. I sådana fall skulle sjöarna ständigt bestå av tusenbröder. Men så är inte fallet. Umeåforskarna har nu visat att fisksamhället växlar mellan två olika faser. I den ena fasen dominerar några få gigantiska abborrar och årsyngel. I den andra fasen dominerar tusenbröder. Skiftet mellan de olika faserna påverkar hela sjöekosystemet ända ner till minsta lilla växtplankton. Biomassan hos växtplankton är exempelvis mer än dubbelt så hög under gigantfasen som under tusenbrödrafasen. Oberoende av ålder livnär sig abborrar på djurplankton även om årsyngel har den största effekten på djurplankton.

KANNIBALER
Större abborrar är dessutom kannibaler och äter gärna yngre abborrar. För att de äldre abborrarna ska få i sig så mycket energi som möjligt bör de unga offren inte vara alltför små. Tidigare modeller har inte tagit hänsyn till den energi som fisk, i det här fallet abborrar, kan utvinna via kannibalism. I artikeln i Proceedings of the National Academy of Sciences visar författarna empiriskt och med en modell att detta är av högsta betydelse för fisksamhällets dynamik. Genom kannibalism kan abborrarna under en fas bli väldigt storvuxna. Dessa gigantiska fiskar driver dynamiken i sjöekosystem.

När antalet äldre abborrar, kannibaler, är högt förorsakar de en stor dödlighet bland de unga offren. Men kannibalerna växer sakta och blir tusenbröder, eftersom de inte kan utvinna tillräckligt med energi då deras offer, abborrynglen, är väldigt små när de fångas. På grund av den höga kannibalismen finns det bara årsyngel under en kort period av tillväxtsäsongen. Trycket på årsynglets huvudsakliga föda, djurplankton, är därför låg, vilket i sin tur leder till att djurplankton kan trycka ned sin föda, växtplankton, till låga nivåer. Samtidigt är nyrekryteringen av abborre väldigt liten på grund av den höga kannibalismen. Dödligheten hos äldre abborrar kompenseras därför inte och antalet kannibaler minskar år för år. När tillräckligt många tusenbrödraabborrar dött bort förlorar de kontroll över sina offer, som därmed också överlever längre och blir större.

GIGANTER
De kvarvarande kannibalerna kommer därför att öka dramatiskt i storlek och bli giganter genom att äta av de stora årsyngeln. Även om de gigantiska kannibalerna bara är få till antalet ökar den totala fruktbarheten för några år framåt. Under den här tiden föds det alltså fler abborrar och dessutom överlever fler årsyngel. Ynglen konkurrerar då ut de ettåriga abborrarna, som svälter till döds, vilket sker eftersom årsynglet trycker ner den gemensamma födan, djurplankton, till väldigt låga nivåer. Detta leder i sin tur till en ökning av djurplanktons föda, växtplankton. Eftersom ettåriga abborrar konkurreras ut av årsyngel sker dock en mycket liten ny rekrytering till de gigantiska kannibalerna och efter ett antal år kompenseras inte dödligheten hos giganterna av den höga fruktbarheten per gigant. Antalet årsyngel minskar därmed, vilket i sin tur leder till minskad konkurrens för ettåriga abborrar, som därför överlever sitt andra levnadsår och bildar en ny stark årsklass av kannibaler. Denna starka årsklass kommer på grund av sitt stora antal att kraftigt kannibalisera på kommande års årsyngel och äter dessa då de är yngre och mindre energirika, varmed abborrbeståndet återigen kommer att domineras av tusenbröder.

Gammal abborre under luppen->>

Vågar påstå att regnbågen i nuläget är vår mest betydelsefulla sportfisk. Den är basen i ett folkfiske samt en mycket viktig inkomstkälla för redskapsbranschen. Alla fiskar regnbåge, vilket tarvar inköp av fiskegrejor i mängd. Lägg därtill miljoner i fiskekortsintäkter.

Det fina med regnbågen är dess huggvillighet året runt och kan fångas både i öppet vatten och från is. Gångbara metoder är pimpel, mete, haspelspinn samt flugfiske. Allt är dock inte frid och fröjd då regnbågen klassas som en invasiv art. Om utsättningarna av regnbåge mot förmodan skulle förbjudas eller kraftigt minska kommer folkfisket och branschen att drabbas av bottenkänning.

Länsstyrelserna har i sina senaste direktiv fått i uppgift att hålla ögonen på invasiva arter och har därför blivit mer återhållsamma med att bevilja utsättningstillstånd över lag. Undantaget är fortfarande, typ regnbåge för put and take i isolerade vatten där nyttan i de flesta fallen är större än riskerna. Några argument som framförts i sammanhanget är att det finns alltid en viss risk för spridning av sjukdomar när man flyttar fisk mellan olika vatten och odlingar. Dessutom ifrågasätts om det är förenligt med djurskyddslagstiftningen att sätta ut fisk som inte kommer klara sig för att det saknas naturliga förutsättningar. Att sätta ut fisk i naturvatten påstås dessutom vara meningslösa och olönsamma.

Regnbågen har betytt mycket för sportfiskets främjande. Exempelvis har det moderna flugfiskets utveckling regnbågen att tacka för mycket. Lättillgängligheten till intensivvårdade regnbågsvatten har bidragit till att kast- och fisketeknik kunnat slipas till perfektion. Flugfiskegrenen i stilla vatten började utvecklas i England tidigt 1950-tal. Den främste pionjären på den tiden var Tom Ivens, som 1952 gav ut boken Still Water Fly Fishing. Det skulle dröja till mitten av 1970-talet innan de Engelska flugfiskebojorna började lösas. Från att ha varit brittiskt influerat med grova spön, sjunklina och den allestädes rådande streamerflugan på tafsen, förfinades metoderna och utövarna blev som de själva säger, tänkande flugfiskare.

Historien om den svenska regnbågen (Oncorhynchus mykiss) kan dateras till början av år 1892. Det var då som bruksägaren tillika sportfiskaren Conrad Hammarström tog in den första sändningen av ögonpunkterad regnbågsrom till Sverige. Regnbågsrommen hade hämtats i Tyskland och lades in för kläckning hos den Jämtländska fiskodlingen Äggfors. Av den första sändningens 10 000 romkorn kläcktes 1 500 yngel som under våren 1892 sattes ut i 29 Jämtländska sjöar, tjärnar och floder. Nästa viktiga milstolpe på den svenska regnbågens tidsaxel är 1894 då AB Ängelsbergs Fiskodling startade invid sjön Åmänningen i Västmanland. Nämnda fiskodlingsanstalts avsikt var att specialisera sig på romförsäljning av framförallt regnbåge. Ängelsbergs Fiskodling mottog sin första regnbågsimport 1895. Inledningsvis gick det lite si och så, men 1899 blev det fart på verksamheten och 95 000 romkorn såldes ut över landet i poster från 200 till 20 000. Från Blekinge till Dalarna rapporterades det utsättningsplatser. I början av 1900-talet hade svenskfödd regnbåge satts ut i ett 100-tal vatten med de 29 Jämtländska inräknade. Den för Sverige nya fisken regnbåge fick således en flygande start. Samtidigt fanns i vårt avlånga land ett 30-tal fiskodlingsanstalter för att nära inpå andra världskrigets utbrott 1939 ha ökat till ett 90-tal.

Ett grundvillkor för att odla fisk är upptäckten av konstbefruktning, det vill säga att på konstlad väg upptaga fiskarnas könsproduktion och befrukta rommen. Upptäckten gjordes av en tysk godsägare vid namn Jacoby omkring 1760. Det skulle dock dröja till mitten av 1800-talet innan metoden började tillämpas mer allmänt world wide. Så tidigt som 1880 gavs den på svenska skrivna boken med titeln Handbok i Fiske och Fiskodling ut, författad av Fiskeridirektör H. Limborg.

Den första svenska regnbågen fångad på spö som omnämns i skrift är en 25 centimeters från Säveån 1904. Signaturen H. från Göteborg beskriver händelsen i följande lyriska ordalag; ”Härligt silverglänsande i sina egendomliga regnbågsfärger. Han gav överdådig sport och jag lät honom löpa så det gnisslade i rullen”.

Till en början antogs det att regnbågen skulle reproducera sig i svenska vatten. Ganska omgående konstaterades dock att så inte var fallet. Lyckad regnbågslek skedde bara i yttersta undantagsfall. Den visade sig svår eller rent ut sagt omöjlig att få i fasta stammar. Däremot att i dammar driva upp den till portionsstor matfisk funkade ypperligt. Som etablerad sportfisk skulle det dröja några decennier ytterligare.

 I mitten av 1950-talet togs fiskgiftet rotenon till Sverige. Rotenon pytsades ut i mindre sjöar och tjärnar och utrotade småsjöarnas inhemska fiskbestånd. Efter denna manöver släpptes odlad regnbåge ut i de preparerade sjöarna. (rotenon är numera förbjudet att använda i svenska vatten) Vips var det svenska put and take (P&T) fisket fött. Hökensås Sportfiske var tidigt på hugget och öppnade upp ädelfiske för allmänheten redan 1957.

Hökensås Sportfiske tog sin sättfisk från närbelägna Källefalls Fiskodling, vilket de fortfarande gör nu över 60 år senare. Källefalls Fiskodling har odlat regnbåge sedan tidigt 1910-tal. I flera decennier var det fokus på att odla konsumtionsfisk för att i modern tid (läs 1950-tal) övergå till att odla sportfisk fullt ut. Källefalls Fiskodling är väl omtalad för sin höga kvalité på regnbågen. Sedan 1997 har de ett genomtänkt avelsprogram med egen odlingslinje. Pigga ”Källefallare” som är avlade på en mix av fisk från Älvdalen (fina fenor) och fisk från Anten (erkänt bra tillväxt). Fin fenindex, färgsättning, slank kroppsform, bra tillväxt samt hög överlevnad är resultatet. Avelshonorna blir dessutom som tidigast lekmogna vid 4 års ålder, vilket är ett krav för att vara med på odlingsbanan med besked. En fyraårig hona av bästa sort väger från dryga fyra kilo till åtta kilo. Lekmogen Källefallsfisk kramas på rom och mjölke från mitten av december till och med januari. Avelshonorna som använts avlivas och veterinärbesiktigas för att vara på den säkra sidan och förhindra smittspridning till avkomman. Användning av antibiotika är därför ett minne blott inom Källefalls hägn. Det tar 375 dygnsgrader från att rommen befruktats till att den kläcks. Från romkorn till att nå vikten 1,5 kilo tar det 18 månader.

Världsrekordet, en rymling lyder på 48 lbs (21,75 kg) och fångades september 2009 i Lake Diefenbaker, Kanada på spinnfiske. Världsrekordfisken var en triploid fisk, vilket betyder att den hade framställts genom att romkornet chockats med förhöjd temperatur eller högt tryck efter befruktning. Den triploida fisken har tre kromosomuppsättningar mot normalt två. Motivet att odlingsvägen producera triploider är att det ska ge förbättrad tillväxt och sterilitet. Fördelen med steril fisk påstås vara att man minimerar potentiella miljöproblem med fisk som används i fria vatten eller matfiskodling.
Svenska rekordregnbågen är på 14,16 kilo och fångades i Börtnan, Jämtland den 9 maj år 2000 via spinnmete där kroken hade agnats med pellets av Johan Handler, Åsarna.

Pimpelfiske från is idkas vanligtvis med pimpelsticka, rev och pirk. Det är således inget måste att spöt är försett med en pimpelrulle. Det är gott nog att linan förvaras på en enkel spole eller två pinnar på spöt. Vid napp handhalas fisken upp genom hålet. Under senare år har intresset samt användandet av speciella pimpelrullar till vintrigt pimpelfiske ökat.

Pimpelrullar är inget nytt påfund. Redan så tidigt som i mitten av 1940-talet marknadsförde AB Urfabriken i Svängsta via broschyren Record Fiske en pimpelrulle med namnet Record 300. (se bild ovan) ABU:s pimpelrulle tillverkades i en liten serie under en kort period och i företagets första utgåva av Napp och Nytt 1948 fanns den inte med. I samlarkretsar av gamla rullar är ABU:s pimpelrulle efteraktad. En svårfunnen rulle som betingar ett högt pris, oftast fyrsiffrigt sådant.

Det finns exempelvis haspelrullar som är gjorda för att användas specifikt till isfiske, modell pimpelfiske. Det som oftast skiljer en ”iskall” rulle mot en vanlig haspelrulle är bl.a. att den frostiga upplagan har en större diameter på spolen, vilket ska reducera att linan tvinnas, exempelvis då den via handkraft med stängd bygel dras av spolen. Till detta kan läggas att spolen på en ”frusen” haspel dessutom brukar vara grundare, alltså sväljer färre meter lina än vad en ordinär haspeltrumma gör. I pimpelsammanhang handlar det inte om några långa kast, därav en grund spole. Lintrissan på bygeln som linan löper över då fisken/betet vevas upp från djupet brukar dessutom vara fast (ej lagrad/rörlig) på en isfiskehaspel. Onödigt med lagrad/rörlig lintrissa på en isfiskerulle då rörliga delar oftast fryser fast i minusgrader.

Black Betty Free Fall

Iskall haspelrulle i all ära, men isfiskerullen framför alla andra som gett eko bland pimpelnördar är Fish 13 Black Betty Free Fall. Enkelt förklarat är BBFF att likna med en storspolig flugrulle. BBFF har ett bromssystem ut över det vanliga och kan under fajt justeras. Linan släpps ut via ”vantvänligt” tryck på en trigger. Det Fria Fallet, alltså hur lätt linan löper ut från spolen justeras via bromsmagnet. Så kallade ”professional overrun” är därför sällsynt.
Se kort filmklipp BBFF->

Ps. Uppfattningen vad ett lyckat pimpelfiske är för något skiftar från person till person samt från en dag till en annan. Vissa dagar räcker det med att under lättsamma former umgås i goda vänners lag. Vid andra tillfällen är det fullt fokus på troféfisk som gäller. Oavsett vilket så är pimpelfiske alltid lika kul då fiskeupplevelser inte mäts i kilon.

Att från båt djupmeta med kännspö av rotting, rev, sänke och krok agnad med mask eller gli är sedan långliga tider ett effektivt sätt att fånga matabborre, åtminstone i Vänern och Skagern. Att spöa upp abborre med rottingen har fallit i glömska under senare årtionden. Dock så sent som på 1970-talet, exempelvis på järnhandeln i Gullspång, kunde man köpa ett rottingspö för några få kronor. Det ljusa spöt på bilden här ovan är obrukat. När toppen belastas sviktar det gott, ja likt ett modernt vertikalspö. Efter flitigt nyttjande med många napp och böj mattas toppen och liksom fastnar i fajtingbåge, vilket tydlig syns på bilden.

Djupmete med rottingspö är som effektivast om hösten då stora mängder abborre stimmar sig över kanter och djupgrund. Att fånga matfisk är ett komplement till den egna hushållningen, vilket i gamla tider var betydelsefullt, speciellt bland den jordbrukande delen av befolkningen.

Boktipset: Fiskedon om fiske och redskap förr i tiden är den första svenska boken (inbunden 198 sidor utgiven 2004 Bokförlaget DN) som försöker visa ett urval av fiskeredskap som idag nästan undantagslöst finns på museer, har eldats upp eller förmultnat. Den är en unik sammanställningen av dessa föremål och ett praktverk av Göran Dyhlén, Kerstin Kåll o Ralf Turander.

SCB:s rapport om bokläsning visar att var fjärde svensk läser noll böcker om året. Författaren Ray Bradburys ord: ”Man behöver inte bränna böcker för att förstöra en kultur. Det handlar bara om att få folk att sluta läsa dem”

Vätternvårdsförbundet presenterade för några år sidan siffror som att uppemot 30 000 rödingar beräknas återutsättas vid fritidsfiske i Vättern varje år. Kunskapen om rödingens överlevnad vid återutsättning är begränsad men en genomförd studie i Vättern visar att dödligheten ligger mellan 10-30 procent på återutsatt röding. Kunskap om dödlighet vid återutsättning av röding vid trolling- och utterfiske samt moderna metoden prickskytte är av intresse för både fiskare och förvaltande myndigheter. Även data om beten och krokar som kan påverka fiskens överlevnadschans är också av intresse.

I Vättern står numera fritidsfisket för huvuddelen av fångstuttaget röding. I detta fiske återutsätts en förhållandevis stor andel fisk (68 %). Merparten returneras eftersom den är mindre än gällande minimimått, fiskaren fyllt den dagliga fångstkvoten eller bara i största allmänhet tycker att det är kul att hiva o dra och släppa åter. På sociala medier har uppgifter florerat att ”duktiga” rödingfiskare kastat åter tjogvis med rödingar vid en och samma fisketur! Myndigheterna och Vätterkännare i allmänhet är medvetna om att returfiske på röding i stort antal förekommer. Det är lagligt att släppa fisk åter som är över minimåttet, inget snack om den saken.  Dock antalet fiskar som får släppas åter innan man passerat gränsen eller anses godtagbart är upp till spöfiskaren att avgöra. Några har luftat sina åsikter i dagstidningen SLA.se under debatt med anledning av det myckna returrödingfisket.

Citat; ”Tyvärr har det på senare år kommits på en annorlunda fiskemetod som egentligen kommer från den gamla hederliga pimplingen, men idag används modern teknik som gör att dessa hänsynslösa individer som bedriver detta fiske kan ta upp över 100 fiskar per dag.

Detta hanterande av fisken i Vättern måste få ett brutalt stopp innan det är försent och det är bråttom. Jag ser dagligen dessa små vertikalfiskande båtar som rycker upp rödingar och släpper i dessa igen för att på facebook kunna skryta inför andra gelikar om hur duktig man varit”.

Storrödingen (Salvelinus umbla) är Vätterns mest värdefulla fiskart. Beståndet har dock skattats mycket hårt genom åren och var i början av 2000-talet på väg att kapsejsa. Hösten 2005 reagerade dåvarande Fiskeriverket på varningssignalerna och införde ett antal kraftfulla åtgärder för att bromsa uttaget av Vätterröding. Den mest påtagliga åtgärden var att införa totalförbud för allt fiske (utom kräftfiske) i tre stora områden; Fingals, Norrgrund och Tängan, vilket är cirka 15 procent av sjöns totala yta. Även utökade lekfredningsområden och förlängd fredningstid infördes. Dessutom höjdes minimåttet på rödingen till 50 centimeter. Till detta ökades maskstorleken för bottensatta garn, främst för att undvika bifångster av småröding. Inom spöfisket infördes i samma veva ett fångstuttag till max två godkända rödingar per person och fiskedag. Även mängden krokar per bete minskades till en. Sedan de marina områdena i kombination med de nya reglerna infördes har rödingbeståndet glädjande nog ökat.

Siklöjan är en viktig länk i näringskedjan mellan plankton och Vätterröding. Siklöjan på bild här ovan hade slukats av 2,8-kilos röding. Siklöjan är en mycket betydelsefull bytesfisk för bl.a. storrödingens fortlevnad i Vättern.

Motordriven spark som utrustats med ekolod funkar ypperligt att i maklig fart läsa bottendjup och hitta fisk med. Allra bäst funkar metoden om isen är spegelblank och något blöt. Motorsparken på bild tillhör pensionär, tillika tekniskt kunnige Henry.H från Skövde. Nämnde herre har under en räcka av år testat sk. motordrivet ekolodsfiske med framgång.

På styret sitter förutom ekolodet även en gps monterad. En riktigt bra gps kommer underlätta. När ekolodet signalerar intressanta hak, typ djupkant eller fisk markeras platsen med ett knapptryck på gps:en. Området scannas därefter av mer noggrant och där det ser som mest lovande ut borras hål i isen för att sedan låta pirken gå mot botten. Måhända kommer belöningen omgående i skepnad av linsträckare.

Ekolodets givare ligger/sitter innesluten i en behållare fylld med vätska, blandning av vatten och T-röd. Underdelen på behållaren, typ blåsa, är av nöttålig latexgummi som under färd ligger löst an på glatt yta och formbart följer isens skiftningar. Över fuktiga isvidder med is-tjocklek runt 10-20 centimeter ”slår” ekolodet i botten/fisk lätt som en plätt.

Här har vi samlat de bästa ekoloden till ditt nästa fiskeäventyr.

Uppfattningen vad ett lyckat pimpelfiske är för något skiftar från person till person samt från en dag till en annan. Vissa dagar räcker det med att under lättsamma former umgås i goda vänners lag. Vid andra tillfällen är det fullt fokus på troféfisk som gäller. Oavsett vilket så är pimpelfiske alltid lika kul då fiskeupplevelser inte mäts i kilon. Pimpla väl.

Ps. Gös och abborre är ypperliga matfiskar och vällagad nyfångad fisk via eget spö smakar extra gott. Från is till smaklig spis. Använd en filékniv för att underlätta arbetet med att tillaga fisken.

Jan Arvidsson från Sävenfors är sedan många år helt såld på kylslaget pimpelfiske, speciellt efter abborre. Från att i decennier varit en ”vanlig” pimpelfiskare tog han för några vintrar sedan steget att börja fiska ”The American Way”, där speciellt isfiskeekolod är en iögonfallande del av utrustningen. Metoden kräver dessutom speciella spön och isfiskerullar plus balanspimplar, jiggar/myskor av tungsten mm för att fullt ut gå ”from ice age to digital age”. Linor som funkar mycket bra till det nya isfisket är fluorcarbon alt. Berkley NanoFil.

Från att ha varit en utpräglad abborrfiskare utökade Jan.A vintern 2015/16 sin pimpelrepertoar till att även omfatta gös. Janne gillar utmaningar och fiskar både ofta och gärna så fort isen bär. Dock ägnar han sig aldrig åt mängdfiske. Nej, efter att några hyggliga stekfiskar fångats vevas balansaren upp och ekolodet stängs av. Det är färdigfångat för dagen. Limit your kill gäller.

Gös och abborre har sluten simblåsa. I bokserien In Fishermen, Walley (fem böcker om totalt 1 250 sidor) beskrivs gösfiskets alla aspekter och där framkommer bl.a. att dödstalen orsakade av barotrauma (trycksjuka) inte ska underskattas och detta även om fisken ser frisk ut då den släpps åter. Undersökningar på djupfångad gös (walley) visar att dödligheten ligger runt åtta procent då fångstdjupet noterades till 9 meter. På 12 meters djup var dödstalen 18 procent för att öka till 36 procent på 15 meter. Notera att angivna tal endast gäller gös som drabbats av trycksjuka. Andra skador som även de inverkar menligt på fiskens överlevnad som ögon- och krokskador samt luftexponering mm. är undantagna i ovanstående siffror.

För att i möjligaste mån undvika Catch, Release and Kill-fiske måste vetenskapliga fakta beaktas samt para dessa med lokala förutsättningarna som gäller för dagen och stunden. Vid minsta tveksamhet att skonsamt C&R äventyras låter man bli att fiska, eller så väljer man att behålla fångsten. Vällagad gös är delikat på tallriken.

Inför pimpelfisketuren kan man studera sjökort och skapa sig en uppfattning om sjöns storlek och karaktär. Försök även att luska ut fiskens trivselplatser och huggperioder. Det påstås att merparten av all fisk håller till över hårdbotten. Även om man spöfiskat under många år är det aldrig fel att läsa, studera och begrunda böcker Lästips – Gösfiske fakta o fisketips-> och artiklar om fisk och fiske. Att kolla in fiskliga filmklipp på You Tube berikar också.

Pimpelfiske efter gös vintertid är för de allra flesta ett okänt begrepp. En bra början är att djuppimpla (10-20 m) över hårdbotten med en 25-30 gram tung balanspimpel försedd med en 8:ans färgkrok som aptitretare. Håll samtidigt koll på ekolodsskärmen som med blinkningar och streck indikerar lockryck och fiskens reaktion på dessa. Fiskespänningen att på skärmen i realtid se strecken flyta samman (hugget) och samtidigt känna rycket i spöt ger rejäl darr på fiskenerven. Varning! Att nyttja isfiskelod är ytterst beroendeframkallande. Det tar bara några få blinkningar att bli en Electronic Sonar Junkie

Enligt Grycksbo Fiskeklubbs ordförande Jocke Höglund försåldes mer än 400 fiskekort till Vinterfiskepremiären i Stensjöområdet 26 december 2016. Inför årets isfiskepremiär hade mängder med fisk satts ut med ett stim stooora rödingar (toppfisk 12,8 kg) som ”lök på laxen”. Chansen att få en jätteröding av stammen Artic Superior på kroken lockar. Förutom hemmafiskare i mängd kunde även långväga gäster från Oslo, Trondheim, Umeå, Göteborg och Bromölla räknas in.

Klockan 08.00 startade fisket och vips borrades det hundratals hål i isen och beten i mängd sjösattes. Stensjön där de stoora rödingarna bor är till ytan cirka 11 hektar liten och delat på 300 isfiskare blir det i runda slängar 366 m2 isyta per person. Snacka om att pirkarna i djupet duggade tätt. I ett av hålen jobbade Ove Jonsson med sin pimpelsticka förföriskt då plötsligt en 7 288 gram tung röding sträckte hans lina. Det blev premiärdagens tyngsta firre.

Se filmklipp då rödingen hamnar på isen–>

Enligt beräkningar finns ett trettiotal bamserödingar kvar i sjön att fånga.
Fiskekort/regler se Grycksbo Fiskeklubb–>

Tibro SFK ungdomsledare Robert Johansson har sedan många år väglett sportlovslediga ungdomar till att få ryck i pimpelstickan av abborre. Årets upplaga var lite ”vassare” i jämförelse med tidigare år. Lagom till årets fisketur hade Robert införskaffat ett isfiskelod, Marcum LX6S. Hål borrades och kollades sedan av via skärmen om abborrarna var hemma därnere. Ett stim pojkar och en duo flickor tittade storögt på och kände sig redoa att komma igång.  Nybörjaren Agnes fattade grejen med ekolod direkt och hankade upp pinnabborrar på löpande band som om hon inte hade gjort annat i sitt unga liv. Ett ekolod som i realtid visar vad som händer under isen ökar på spänningen i pimpelfisket. Nästan som ett dataspel! Men med den skillnaden att detta är stärkande utomhusaktivitet. Pimpelfiske i blindo, nej tack. Pimpelfiske och ekolod, ja tack–>