Forskare vid Umeå universitet i samarbete med kollegor vid Amsterdams universitet publicerade våren 2003 i den ansedda tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences intressanta rön om abborrarnas liv. Studien ger en första heltäckande förklaringen av dynamiken i tusenbrödratillstånd.

”Gigantiska kannibaler driver dynamiken i sjöars ekosystem”

Forskare vid institutionen för ekologi och geovetenskap i Umeå undersökte sammansättningen av abborre samt djur- och växtplankton i en liten skogssjö i Västerbotten under åren 1992 till 2001. I den aktuella sjön fanns det under vissa perioder gott om tusenbröder, det vill säga abborrar som stannat upp i växten eftersom de inte fått i sig tillräckligt med näring.

Det finns många sjöar med tusenbrödratillstånd. Tidigare har man utgått från att det föds en ny årsklass som utvecklas till nya tusenbröder när de gamla tusenbröderna dör bort, säger Lennart Persson, professor vid Umeå universitet. I sådana fall skulle sjöarna ständigt bestå av tusenbröder. Men så är inte fallet. Umeåforskarna har nu visat att fisksamhället växlar mellan två olika faser. I den ena fasen dominerar några få gigantiska abborrar och årsyngel. I den andra fasen dominerar tusenbröder. Skiftet mellan de olika faserna påverkar hela sjöekosystemet ända ner till minsta lilla växtplankton. Biomassan hos växtplankton är exempelvis mer än dubbelt så hög under gigantfasen som under tusenbrödrafasen. Oberoende av ålder livnär sig abborrar på djurplankton även om årsyngel har den största effekten på djurplankton.

KANNIBALER
Större abborrar är dessutom kannibaler och äter gärna yngre abborrar. För att de äldre abborrarna ska få i sig så mycket energi som möjligt bör de unga offren inte vara alltför små. Tidigare modeller har inte tagit hänsyn till den energi som fisk, i det här fallet abborrar, kan utvinna via kannibalism. I artikeln i Proceedings of the National Academy of Sciences visar författarna empiriskt och med en modell att detta är av högsta betydelse för fisksamhällets dynamik. Genom kannibalism kan abborrarna under en fas bli väldigt storvuxna. Dessa gigantiska fiskar driver dynamiken i sjöekosystem.

När antalet äldre abborrar, kannibaler, är högt förorsakar de en stor dödlighet bland de unga offren. Men kannibalerna växer sakta och blir tusenbröder, eftersom de inte kan utvinna tillräckligt med energi då deras offer, abborrynglen, är väldigt små när de fångas. På grund av den höga kannibalismen finns det bara årsyngel under en kort period av tillväxtsäsongen. Trycket på årsynglets huvudsakliga föda, djurplankton, är därför låg, vilket i sin tur leder till att djurplankton kan trycka ned sin föda, växtplankton, till låga nivåer. Samtidigt är nyrekryteringen av abborre väldigt liten på grund av den höga kannibalismen. Dödligheten hos äldre abborrar kompenseras därför inte och antalet kannibaler minskar år för år. När tillräckligt många tusenbrödraabborrar dött bort förlorar de kontroll över sina offer, som därmed också överlever längre och blir större.

GIGANTER
De kvarvarande kannibalerna kommer därför att öka dramatiskt i storlek och bli giganter genom att äta av de stora årsyngeln. Även om de gigantiska kannibalerna bara är få till antalet ökar den totala fruktbarheten för några år framåt. Under den här tiden föds det alltså fler abborrar och dessutom överlever fler årsyngel. Ynglen konkurrerar då ut de ettåriga abborrarna, som svälter till döds, vilket sker eftersom årsynglet trycker ner den gemensamma födan, djurplankton, till väldigt låga nivåer. Detta leder i sin tur till en ökning av djurplanktons föda, växtplankton. Eftersom ettåriga abborrar konkurreras ut av årsyngel sker dock en mycket liten ny rekrytering till de gigantiska kannibalerna och efter ett antal år kompenseras inte dödligheten hos giganterna av den höga fruktbarheten per gigant. Antalet årsyngel minskar därmed, vilket i sin tur leder till minskad konkurrens för ettåriga abborrar, som därför överlever sitt andra levnadsår och bildar en ny stark årsklass av kannibaler. Denna starka årsklass kommer på grund av sitt stora antal att kraftigt kannibalisera på kommande års årsyngel och äter dessa då de är yngre och mindre energirika, varmed abborrbeståndet återigen kommer att domineras av tusenbröder.

Gammal abborre under luppen->>

De två något tilltufsade fiskarna på bild här ovan är nors-> och siklöja-> Nors och siklöja är vid en första anblick snarlika och förväxlas inte sällan. Fiskarter som är mycket viktig stapelföda för gös och abborre. En halvannat kilo tung gös spottade upp norsen och en abborre på cirka trekvarts kilo spydde upp siklöjan. Båda rovfiskarna fångades på samma plats, dock på skilda djup. Gösen gick bet på en helt bottennära fiskad 20 grams jigg på 15 meters bottendjup. Abborren fångades på frivatten, cirka nio meter ned på en fem gram sakta sjunkande jigg.

Att välja beten som i storlek, form och kulör påminner om de naturliga originalen samt fiska dessa på ”rätt” djup ökar chansen till fångst.

Nors beskrivs på följande vis i Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna.
Nors, en långsträckt silverskimrande art med en omisskännlig doft av gurka. Den har fettfena och ett markant underbett, vilket den gör att kan förväxlas med siklöja. Totallängd 45 cm, vanligen 20 cm. Hos nors förekommer ofta en större, fiskätande form (kallas i Vänern för Norskung) och en mindre planktonätande. Nors lever i medelstora, större sjöar och i Östersjöns brackvatten. Leken sker tidig vår. Insjölevande nors leker både längs stränder och i angränsande vattendrag.

Siklöja, en silverblank och slank fisk med fettfena, uppåtriktad mun och tydligt underbett. Totallängd 35 cm, vanligen 20 centimeter. Siklöja är en pelagisk stimfisk som lever i sjöar och svagt bräckt vatten i Östersjön. Den påträffas huvudsakligen i större, djupare sjöar. I de fria vattenmassorna jagar den kräftdjur och djurplankton samt undantagsvis fiskar och insekter som snappas från ytan. Den rör sig ytnära om natten och djupare dagtid. Leker om hösten och fiskas då kommersiellt för dess rom. (siklöja finns som vårlekare i sällsynta fall – känt från fyra sjöar)

Boktipset! Haspelspinn i söt- och saltvatten av Eugene Burns i den svenska upplagan från 1957 är mycket läsvärd. På 178 faktaspäckade sidor avhandlas förutom utrustningar ges även en gedigen inblick hur fisken lever samt hur man överlistar storfisken att ta betet. Nämnda bok skrevs för över 60 år sedan, men det märkliga i fiskesången är att här kan den moderne sportfiskaren 2018 lära sig allt om tekniken, hur man ska kasta, var fisken står och mycket, mycket mera. Författaren Eugene Burns är en hejdundrande sportfiskare som vet vad han skriver om. Här får man lära sig hur man med skicklighet och fantasi fångar sitt livs fisk.

Haspelspinnet är ingen ny företeelse.
Den första haspelrullen av modernt snitt konstruerades av engelsmannen AH Illingworth år 1903. Haspelrullen blev dock aldrig riktigt populär, mest p.g.a. att det första patentet lade hinder i vägen för nykonstruktioner och förbättringar. Det var först i slutet av 1940-talet som haspelspinnet så sakteliga sköt fart på allvar. Nya haspelrullar, veka haspelspön och lätta beten samt viktigast av allt, du Ponts nylonlinor som fulländade utrustningen introducerades. Nylonlinor tunna som hårstrån gav skjuts åt det ultralätta haspelspinnet. Se artikel UL-fiske->

ABU satsade på UL 1975

Den stora rullnyheten i Napp och Nytt 1975 var en Cardinal 33, en förminskad upplaga av sina större syskon Cardinal 77, 66 och 44 som hade funnits på sportfiskediskarna sedan slutet av 1960-talet. Nu fanns de gröna skönheterna i fyra storlekar från Fiske 0 till Klass 3. Även ett helt nytt spö passande Cardinal 33:an såg i samma veva dagens ultralätta fiskeljus. Ett sex fots med kastvikt -7 gram, Suecia 300 Parazoom och byggt på brun rörglasklinga med korkhandtag och ”slide rings”. En smäcker utrustning som håller god klass fortfarande. Cardinal 33 salufördes 1975-1977. Introduktionspriset 1975 var 175 kronor. I samlarkretsar står en gammal Cardinal 33 och nämnda spö högt upp på önskelistan. Betet på bild, en Westin Quickly 5 gram 45 mm är från slutet av 1960-talet och anses i initierade UL-kretsar som ett givande abborrdrag. I boken Drag för drag från 1974 ger författaren Erik Widen nämnda minivobbler betyget tre stjärnor av tre möjliga. Citat; ”detta är enligt min mening en av marknadens bästa allroundwobblers. Quicklys pigga rörelser, och speciellt för huggslö fisk är den oumbärlig”.

Abborren är vår mesta sportfisk och brukar lämpligt nog vara rejält på bettet i sommarvarmt vatten. En ettrig linsträckare som med fördel fångas på jigg. Till vanligt jiggfiske, typ lättspinn (5-12 gram) fungerar det mesta i spöväg. Allt från kolfibersticka i den övre prisklassen till ett billigt haspelspö. En ordinär, tillika funktionsduglig haspelrulle, inte för klumpig dock, behövs att veva hem fångsten med. Linans kvalité ska däremot vara av bästa sort. Linan ska vara tunn, nöttålig samt ha en skaplig dragstyrka. Att nyttja en tjock lina, 0,20 mm och tjockare, hämmar lilljiggens gång, vilket i förlängningen ger färre napp. Att fiska med tunn, töjbar nylonlina funkar, men en modern stumlina som registrerar minsta lilla nafs är bättre. Undertecknads favoritlina är Berkley Nanofil. För att minimera att fisken skyggar för huvudlinan, alltså stumlinan, toppas den med en cirka halvmeter ”osynlig” 0,18 mm tafs av fluorcarbon. Att en vacker sommardag äntra båten och ge sig ut på vattnet och jigga hem en flock hyggliga matabborrar kan rekommenderas.

Ett av de säkraste sätten att hitta abborren är att spana efter måsdyk!

Där måsfåglarna dyker, plaskar och plumsar finns fisk att finna. Svultna fåglar som indikerar fisk långt innan ekolod/side image och annan teknisk utrustning ombord ens hinner göra ett pip. Fåglar är naturens down image och har järnkoll över vida vattenvidder dygnet runt. Väl inom kasthåll kan man förslagsvis pricka vaket, i detta fall med en jigg. Låt betet sjunka något innan hemtagningen börjar. Oftast blir det tjong i strängen redan då betet dalar.

Jigg är ursprungligen ett amerikanskt bete bestående av ett metallhuvud på vilket man trär en gummikropp. Det finns en uppsjö av vikter på skallarna samt färger och storlekar på jiggkropparna. Varje sportfiskebutik med aktning har en välfylld jiggbar där det är fritt fram att välja och vraka bland gummigodiset.

För några tjugor får man ett litet stim med jiggar. Kombinationen bra beten och billiga dessutom, kan det bli bättre? Knyt fast betet i linändan med en vanlig betesknut. Släng ut och låt sjunka, oftast till botten. Veva därefter hem jiggen etappvis. Med hjälp av spöt lyfts betet upp i vattnet. Gör paus, låt sjunka, lyft osv. Sätt genast in ett mothugg vid minsta lilla nafs och hala sedan hem fångsten. Dock händer det att abborren vägrar sluka jiggen trots att de finns där. Vad göra? Jo, knyt fast en sk. upphängare cirka 30 cm ovanför jiggen. Är det trögfiskat brukar upphängaren trigga abborren att öppna gapet.

Nyfångad abborre är delikat på tallriken. Fånga, stek och ät är för många en viktig del av sportfisket. Ha dock i åtanke att när fisket går på högvarv är det lätt att ta upp för mycket fisk. Behåll därför inte fler abborrar än vad som äts upp.

Fiska UL! Klicka o läs artikel om Ultra light fishing->

Merparten av så kallade predatorfiskar i svenska sötvatten går med fördel att spöa upp på veka ismeteprylar om handlaget är det rätta.

Karlsborgsbon Björn ”BJ” Jansson är en i den iskalla raden som specialiserat sig på ismete med 80 cm långt, vekt spö, 0,31 mm fluotafs, liten stl. 8 cirkelkrok och fingerlång mört som agn. Att drilla stor fisk på lätta grejor och tunn tafsspets kräver dock att botten är fri från växtbankar, bråtar och sjunkträd som fisken kan gå fast i.

Finessen med en liten enkel cirkelkrok är att fisken krokar sig själv då den tar betesfisken. Att sätta in ett mothugg behövs därför inte. Lägg därtill att liten mört lockar förutom fullvuxen gädda även gös och abborre att öppna mun. Att betvinga en slö vintergädda på ”light tackle” är spännande och ger god sport. Smått är gott! På bild visar BJ upp en gädda på dryga 11 kilo fångad på lätta don.

Fånga, stek och ät är för många en viktig del av sportfisket. Vissa påstår att abborren är en av våra bästa matfiskar. Hösten brukar abborren vara rejält på hugget i sjöar, innanhav och kustnära brackvatten. Att en stilla indiansommardag äntra båten för att ge sig ut på vattnet och fånga en flock hyggliga matabborrar kan rekommenderas. Ett av de säkraste sätten att hitta abborren är att spana efter måsdyk! Där måsarna dyker, plaskar och plumsar finns fisk att finna. Svultna måsar indikerar fisk långt innan ekolod/side image och annan teknisk utrustning ombord ens hinner göra ett pip. Fåglar är naturens down image och har järnkoll över vida vattenvidder dygnet runt.

Väl inom kasthåll kan man förslagsvis pricka vaken med en jigg. Låt betet sjunka något innan hemtagningen börjar. Oftast blir det tjong i strängen redan då betet dalar. Jigg är ursprungligen ett amerikanskt bete bestående av ett metallhuvud på vilket man trär en gummikropp. Det finns en uppsjö av vikter på skallarna samt färger och storlekar på jiggkropparna. Varje sportfiskebutik med aktning har en välfylld jiggbar där det är fritt fram att välja och vraka bland gummigodiset.

För några tjugor får man ett litet stim med jiggar. Kombinationen bra beten och billiga dessutom, kan det bli bättre? Knyt fast betet i linändan med en vanlig betesknut. Släng ut och låt sjunka, oftast till botten. Veva därefter hem jiggen etappvis. Med hjälp av spöt lyfts betet upp i vattnet. Gör paus, låt sjunka, lyft osv. Sätt genast in ett mothugg vid minsta lilla nafs och hala sedan hem fångsten. Dock händer det att abborren vägrar sluka jiggen trots att de finns där. Vad göra? Jo, knyt fast en sk. upphängare cirka 30 cm ovanför jiggen. Är det trögfiskat brukar upphängaren trigga abborren att öppna gapet.

När fisket går på högvarv är det lätt att ta upp för mycket fisk. Behåll inte fler abborrar än vad som äts upp. Pur fiskeglädje är det primära och inte storleken på fisken som dras upp. Helt visst är det häftigt att spöa upp storabborren, men det är absolut inget måste för att man ska kunna njuta av stunden invid vattnet enskilt eller i goda vänners lag.

Boken Djupens Randiga Rovriddare som gavs ut 1942 och författad av Curt Lindhé anses av pålästa abborrfiskare som den mest betydelsefulla svenska abborrfiskeboken någonsin. Man imponeras av rönen som Curt Lindé förmedlar. De är mycket läsvärda. Betänk att de fiskliga kunskaperna som förmedlas hämtades in många år innan ekolod, gps, SI, kartritarprogram och elmotorer med ankringsfunktioner fanns.

Citat; Abborren är en vandrande rovriddare. Vid en flyktig bekantskap får man lätt intrycket, att abborren är en dum och okomplicerad varelse. Har man en öppen blick för detaljer, kommer man emellertid snart att revidera sin uppfattning. Men det dröjer, innan man kommer underfund med dem och kan dra fördel därav. Har man väl kommit så långt, finns det inte många fiskar, som bjuda på en mer spännande sport än abborren.

I USA är sedan många år Deadly Dozen ett begrepp. Exempelvis i juli 1962 i The Pittsburg Press kunde man läsa att Abu Reflex, Bass-Oreno, Bomber, Dardevle, Flatfish, Hawaiian Wiggler, Jitterbug, Lazy Ike, L&S Mirrolure, Pike Minnow, Heddon River Runt och Johnson Silver Minnow var de tolv bästa betena i USA passande att fånga de allra flesta rovfiskar i sött vatten med. Listan visar att svenska spinnaren Abu Reflex (den tillverkades i Svängsta på den tiden) ingick i det dödliga dussinet. Reflexspinnare håller fångstmåttet fortfarande. Reflexspinnaren har som boken Djupens Randiga Rovriddare många år på ”nacken”, men är fortfarande aktuella inom initierade abborrfiskekretsar.
Läs historian om Reflexspinnarens tillkomst->

UL fiske, ultralight, finess eller lättspinn. K(ul) fiske med lätta don har många namn. I gratismagasinet Mittfiske.se (nr 5 2015) kan du ta del av något om historian bakom  UL-fisket->

Sommar, sol och ultralätt abborrfiske tralla lalla la..
Ps! Abborre är förträfflig matfisk rätt tillagad.

Sportfiske har en lång historia, något som Sportfishing News då och då serverar bitar av. En svensk sportfiskeprofil, nästan bortglömd, är Åke Dalberg. Åke var i slutet av 1940-talet och en bit in på 50-talet världskänd i castingkretsar. Förutom att kasta långt tillverkade Åke Dalberg beten som vobbler, skeddrag, spinnare samt föregångaren till dagens jiggar. ÅD tillverkade beten till i mitten av 1960-talet.

Åke Dalberg omnämndes på följande vis i tidningen Sportfiske 6/93 av Terner Oskarsson;
”Åke Dalberg hade ett våldsamt tillslag i kastet och noterade toppresultat i flera grenar. I spinn introducerade Dalberg den sk. snurrstilen. Kastaren utnyttjar centrifugalkraften genom att snurra spö och kastvikt (med långt överhäng) i en cirkel över huvudet. Centrifugalkraftens enorma uppladdning bidrar till fantastiska kastlängder.

Det berättas att arrangörerna vid VM i Hamar, Norge 1946 trodde sig ha tagit till banlängden ordentligt, hela 100 meter. Mycket långt på den tiden. Till allas förvåning ansåg ändå Dalberg att den var för kort. Åke erbjöds att demonstrera sin uppfattning med ett provkast. Kastvikten var 28 gram. Dalberg gjorde sitt provkast och kastvikten hamnade 118 meter bort. Efter att banan lagts om vann Dalberg tävlingen med ett snitt på 115,78 meter. VM i London 1948 blev Dalberg världsmästare, europamästare och brittisk mästare samtidigt. Hur många SM-titlar han tagit hem är oklart.

Så småningom förbjöds snurrstilen då den ansågs vara altför riskfull för omgivningen. Dalberg tog detta som riktat mot honom personligen och slutade därför att tävla i början av 1950-talet”.

Dagens fiskare har en klar uppfattning att en jigg är ett gummibete monterat på en blyhuvudförsedd enkelkrok. Men riktigt så enkelt är det inte. Att jigga betyder att pirka och det kan man göra i stort sett med alla beten.

Droppen var en framträdande betesnyhet i Napp och Nytt 1967. I år 2017 är det 50 år sedan den droppformade spinnaren som får fiskkorgen att rinna över lanserades. Det var inte enbart fiskkorgen som svämmade över med droppar på den tiden, vilket kan förstås av bilden här ovan. ABU Svängsta var bevisligen tidigt ute att strategiskt varumärkesbygga och så att säga fylla på med Droppar Made in Sweden till fiske och fest.

Försommaren 1967 knöt undertecknad fast en tvågrams Droppen med kopparsked i linändan för första gången. Premiärkastet gjordes i lillbäcken som på den tiden hade ett rikligt bestånd med bäcköring. Med korta, precisa kast uppström fiskades sträckan av. Önskan att få yster prickfisk på tråden var påtaglig. Vid kast uppströms är det ett måste att spinnarskeden roterar mycket lätt vid vattenkänning. Att fiska hem en spinnare i sakta fart medströms visar tydligt om den håller måttet eller inte. En spinnare av bästa sort snurrar skeden lockande även vid långsam intagning. Droppen spann så fint och fick bäckens småöringar att gå till attack. Från den dagen är Droppen 2 gram min favoritspinnare fiskad på ultralätt utrustning. 1967 salufördes Droppen i fyra olika vikter/storlekar. Bild på de fyra 50 år gamla originaldropparna (2 gr, 3 gr, 5 gr, 7 gr) kan ses nedan. De har legat undanstoppade i min dragask i många år, tills nu.

Ultralätt fiske
En äkta UL-utrustning består vanligtvis av ett 4,5-6 fot kort spö byggt på tunn klinga som bär låga kastvikter upp till 8 gram. Spö och rulle bör tillsammans helst inte väga mer än 200 gram för att klassas som ultralätt. Rullens trumma ska vara fylld med tunn lina i diameter 0,06-0,18 mm. Förr i tiden var nylonlinor allenarådande, men numera finns också fluorcarbon-, stum- och nanolinor att välja mellan. Ta reven som känns bäst, huvudsaken att linan är tunn. Till ultralätt sötvattenfiske kan betesvikten vara lätt som ett gruskorn till maximalt 8 gram.

I tidningen Sportfiskaren årgång 1960 publicerades en artikel med rubriken ”Ultralätt haspel” av Bertil Högbom där han ansåg att det var motiverat att ge en kort presentation av de ”rätta” redskapen plus några tänkvärda funderingar i sammanhanget.

Citat: ”det är inget fel med lätta grejor om de kommer i rätta händer och jag hoppas att dessa rader inte leder till att UL-fiskare går på jakt efter skrytfiskar, vi har ju som sagt många vatten med fisk av garanterat anspråkslösa mått. Och så får man hoppas att så småningom få se ett bra urval av UL-beten med om möjligt enkelkrok, eller högst en trekrok, helst utan hullingar”.