Fiskar vi för hårt? Läs Inledare av Chefredaktör Fredrik Stjärnkvist Fiskefeber nr.1 2018
”FÖR NÅGRA VECKOR SEN fick jag ett samtal från en fiskekompis. Han var uppretad. På stridshumör. De senaste 20 åren har det blivit många fiskedagar i Blekinges vackra skärgård för honom. Och inte utan anledning. En fantastisk natur, stora gäddor och grunt, klart vatten. Det kan inte bli mycket bättre. Fisket är oftast svårt. Men lägger man ned lite tid och fiskar rätt så finns det stor chans till storvuxna bräckvattengäddor. Min kompis har fått många under dessa år. Dock så har det skett en markant förändring den senaste tiden. Fisket efter de stora exemplaren har successivt blivit sämre.
Nu är en tiokilos nästan en utopi, istället vimlar skärgården av snärtor. På vissa ställen. På andra ställen är det nästan helt tomt. En bedrövlig och sorglig utveckling. Min kompis kokade av ilska. Och besvikelse. Han var väl medveten om att yrkesfisket, skarvar, sälar och miljöförstöring ansvarar för sin beskärda del när det gäller försämringen av fisket, men nu handlade det om något annat – tävlingsfisket! Det är inte så att tävlingsfisket bär ett större ansvar än något annat utan det är principen. Att tävlingar organiseras på allmänt vatten och inget kommer vattnet tillgodo. Man skördar helt enkelt på grödor som andra sått och hoppas på det bästa. Nej, en del av anmälningsavgiften ska givetvis gå tillbaka, till t ex utsättningar och miljöprojekt.
Dessutom tyckte han att begränsningar i det allmänna fisket skyndsamt ska genomföras, t ex generella fredningstider samt utvalda områden som helt stängs av från fiske. Och jag kan inte mer än hålla med. Om vi överhuvudtaget ska kunna behålla fiskbestånd som är livskraftiga och intressanta ur sportfiskesynpunkt måste vi införa begränsningar – regler och förbud helt enkelt. Nu kommer säkert många hävda att yrkesfisket och förändringar i havsmiljön bär ett större ansvar för vad som händer. Ja, och det håller jag också med om. Men vi kan inte bara skylla på allt annat, vi har också ett moraliskt ansvar att bidra med vår del.
Jo, men vi släpper ju tillbaka all fisk. Det är ju bara någon enstaka fisk som dör. Ja, det är ett faktum att vi numera är bättre på att hantera fisken varsamt och sedan släppa tillbaka den. Men C&R har större åverkan på gäddan och fisket än vad gemene man inser. Det är helt enkelt så att C&R både dödar och skadar fisken, både fysiskt och psykiskt, om man kan säga så om en fisk. Det tar inte särskilt lång tid innan ett vatten blir märkbart sämre när det utsätts för hårt fisketryck. Och det är precis vad som hänt i Blekinge och på många andra ställen längs ostkusten.
Gäddfiskets stora popularitet de senaste åren har helt enkelt bankat sönder vattnen. Punkt slut. Fiskar tål inte allt för stor fiskepress om de inte får möjlighet att återhämta sig. En tävlingsfångad gädda landas och dokumenteras också på ett sådant sätt att fisken utsätts för en betydligt större stress och skaderisk än om samma gädda fångats vid normalt gäddfiske och snabbt släppts vid båtkanten.
Hur ska man då konkret gå tillväga för att bibehålla ett fint fiske? Jo, även om tävlingar inte är det som skadar mest bör man ändå begränsa antalet och fastställa lämpligast tidpunkt. Jag hävdar bestämt att fisken mår som bäst om de fångas när vattnet är kallt. Det vill säga på hösten eller innan lek. Tiden efter lek kan vara kritiskt, då är ju gäddorna helt utmattade efter leken. Jag skulle även vilja att det normala gäddfisket begränsas under dessa tider, för maximal effekt. Det är ju det totala fisketrycket det handlar om, inte bara enstaka tävlingar.
Sedan bör vi också införa fler marina reservat där fiske är helt förbjudet året om. Först då tror jag att gäddfisket har en chans att återhämta sig. Och framför allt, att vi bevarar ett fint gäddfiske – för oss själva och kommande generationer. Jag vet att jag låter som en gnällig gubbe. Men det som är viktigt att förstå är helheten och inte stirra sig blind på regler som sätter krokben för ens eget fiske. Det är ju så enkelt att ifall man inte kan fiska på en viss plats eller under en viss tidpunkt så får man fiska någon annanstans. Och förhoppningsvis gör dessa ”uppoffringar” nytta för vårt framtida fiske. Fredrik Stjärnkvist”.
No Pain In My Game – Pro Barbless
Catch and release är numera vanligt förekommande bland svenska gäddfiskare. Som en del att hantera storgäddan skonsamt placeras den på en avkrokningsmatta inför återutsättningen. Gäddans slemskikt skyddas. Däremot då ”tandläkartången” tas fram för att dra loss de hullingförsedda krokarna ur gäddans gap/gälar/svalg görs detta utan bedövning! Krok med rejäla hullingar brukar sitta hårt och inte sällan uppstår blodvite då mothaken släpper sitt grepp.
Avkrokningsmatta, gummihåvgarn och andra mjuka prylar, men mothakarna kvar på krokarna!! Detta om något borde stämma till eftertanke, speciellt bland uttalade C&R:are. Märkligt att hullinglöst gäddfiske är en icke fråga då det i dagsläges fiskas gädda som aldrig förr. Få om ens några bland gäddproffsen, ledande betesbyggare, tävlingsarrangörer, gäddfiskefilmare m.fl. har fastnat för hullinglöst fiske.
Någon som gjort detta är nätfiskemagasinet Scale Fly & Spin Fishing Magazine no.24 2017 som på sidan 115 väckt hullingfrågan via en ”sticker” med texten No Pain In My Game – Pro Barbless.
”Catch & releasande gäddfiskare bör vara medvetna om att de primärt utövar C&R av egenintresse – i första hand i syfte att försöka bibehålla rådande populationsdynamik i vattnet – detta med hopp om att också i framtiden kunna fiska i ett bra gäddvatten inkluderande stor fisk. Sekundärt även med baktanken/hoppet om att träffa på just samma fisk igen – i större storlek. Många balanserade gäddfiskare har också ett genuint värnande intresse för fisken och beståndet som sådant och då kan förhoppningsvis aspekterna enligt ovan bli mindre påtagligt egoistiska – men likväl, de är primärt egoistiska. Vill man värna fullt ut om fisken – och beståndet – då ska man inte fiska alls. Fundamentalistiskt C&R, enligt modellen att det är ett enormt brott att döda en gädda, är verkligt motsägelsefullt. Denna attityd avkräver rimligen också att man slutar fiska helt”. Författat av Peter Grahn 1999.