Att klubba en troféfisk, exempelvis en vårlig gös som passerar tvåsiffrigt vikttal brukar orsaka ett och annat ”mothugg” på sociala medier. Vanlig kommentar; varför fick storgösen med de värdefulla generna inte gå tillbaka och leka ännu en gång? Följdfråga; är en stooor gös alltid lika med fertil romfisk och bör/måste därför släppas levande åter? Begrunda följande fakta.
För det första är det ytterst få personer, åtminstone i modern vertikaltid, som handgripligen hanterat en radda jättegösar från tio kilo och uppåt. Östgöten Kenneth ”Frasses Fiskmontering” Fransson har gjort så. Bara under senare år har han skinnmonterat fem gösar över tio kilo. Senast i raden av troféfiskar som ”skinnats” är
svenska rekordgösen på 12,53 kilo som Leif Ivarsson fångade i Stora Nätaren den 29 maj 2014.
Herr Franssons kunnighet om fiskars anatomi samt stora allmänintresse av fenförsedda varelser driver honom att noggrant undersöka varje fisk, oavsett art, innan själva färdigställandet av fiskmonteringen tar vid.
Se Frasses hemsida….
Några korta fakta om rekordgösen. Dess längd var 97 cm med omkrets 66 cm och är den fetaste (innehöll 1,2 kg fett) samt den som haft bredast rygg (13,5 cm) av alla storgösar som Frasse satt kniven i. Notera i sammanhanget att den extremt väl konditionerade rekordgösen bar inte på så mycket som ett enda ynka romkorn! Romsäckarna var tillbakabildade och liknade slarvigt uttryckt förtorkade sugrör.
Även tidigare, vårliga jättegösar som legat på Frasses operationsbord har varit tomma på rom. Noterbart är att storgösarna fångats i skilda vatten. Att hävda att stor gös är lika med värdefull lekfisk stämmer således inte, åtminstone inte på fem ovan nämnda fall.
Ps. Inte ens påtagligt tunga vårgäddor är otvetydigt värdefulla romfiskar! Exempel följer. Häromåret färdigställde Frasse en 19+ kilos vårtrollad Vättergädda. Vid okulär besiktning såg den ut som en fet romgädda från Vättern brukar göra. Den välnärda jättegäddan visade sig dock vara helt tom på rom med tillbakabildade romsäckar.
