De två något tilltufsade fiskarna på bild här ovan är nors-> och siklöja-> Nors och siklöja är vid en första anblick snarlika och förväxlas inte sällan. Fiskarter som är mycket viktig stapelföda för gös och abborre. En halvannat kilo tung gös spottade upp norsen och en abborre på cirka trekvarts kilo spydde upp siklöjan. Båda rovfiskarna fångades på samma plats, dock på skilda djup. Gösen gick bet på en helt bottennära fiskad 20 grams jigg på 15 meters bottendjup. Abborren fångades på frivatten, cirka nio meter ned på en fem gram sakta sjunkande jigg.
Att välja beten som i storlek, form och kulör påminner om de naturliga originalen samt fiska dessa på ”rätt” djup ökar chansen till fångst.
Nors beskrivs på följande vis i Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna.
Nors, en långsträckt silverskimrande art med en omisskännlig doft av gurka. Den har fettfena och ett markant underbett, vilket den gör att kan förväxlas med siklöja. Totallängd 45 cm, vanligen 20 cm. Hos nors förekommer ofta en större, fiskätande form (kallas i Vänern för Norskung) och en mindre planktonätande. Nors lever i medelstora, större sjöar och i Östersjöns brackvatten. Leken sker tidig vår. Insjölevande nors leker både längs stränder och i angränsande vattendrag.
Siklöja, en silverblank och slank fisk med fettfena, uppåtriktad mun och tydligt underbett. Totallängd 35 cm, vanligen 20 centimeter. Siklöja är en pelagisk stimfisk som lever i sjöar och svagt bräckt vatten i Östersjön. Den påträffas huvudsakligen i större, djupare sjöar. I de fria vattenmassorna jagar den kräftdjur och djurplankton samt undantagsvis fiskar och insekter som snappas från ytan. Den rör sig ytnära om natten och djupare dagtid. Leker om hösten och fiskas då kommersiellt för dess rom. (siklöja finns som vårlekare i sällsynta fall – känt från fyra sjöar)
