Att fiska och äta kräftor har en lång tradition i Sverige
Första gången kräftor nämns i svensk gastronomi var 1562 då Erik XIV anbefallde fogden på Nyköpingshus att fånga en hel hoper. På den tiden fanns endast flodkräftan i våra vatten. En bok om Kräftor av Erik Floderus som gavs ut 1941 finns mängder med historier om ”de smakelige kräken”, främst sedda ur en kulturhistorisk synvinkel. Flodkräftor fanns förutom i Skandinavien även i Östersjöländerna, Frankrike, Italien, Ryssland och Tyskland. På tyska kallades flodkräftan för ”Edelkrebs” (ädelkräfta) p.g.a. dess smaklighet.
Att odla samt även flytta kräftor till nya vatten har det gjorts i hundratals år. Vid ett tal i Vetenskapliga akademin 1749 framkom; ”Kräftor hafva vid pass i Carl IX:s tid blifvit flyttade hit upp åt landet, Fatburssjöen vid Gripsholm och flera vatn”.
Pesten – en katastrof för flodkräftan
Kräftpestens intrång i vårt land betydde ingenting mindre än en katastrof. Pesten uppträdde på 1870-talet i västra Tyskland, varifrån den långsamt spred sig till Polen, Ryssland och Finland. Från sistnämnda landet kom pesten till Sverige augusti 1907. Ett parti finska kräftor hade sumpats i slussgraven Stockholm. Döda kräftor kastades i vattnet. Dock fanns det inte något större kräftbestånd i närheten så i sig var det kanske inte någon katastrof. Mest troligt är, att levande, pestsmittade kräftor köptes av någon Ångbåtsrestaurant och sedan spritt pesten till en eller flera ställen inom Mälarens vattenområde inklusive Hjälmare kanal. Inom ett år var Hjälmaren ödelagd. Med tanke på de fantastiska fångster som tidigare hade gjorts i Hjälmaren så drog det med sig många människors ruin, t.o.m. självmord.
För att hindra vidare spridning av pesten utfärdade myndigheterna förbud mot införande av levande kräftor från Finland, transportförbud av okokta kräftor inom landet samt att burar från pestvatten inte fick användas i friska sjöar. Åtgärderna visade sig vara förgäves. Mälaren och Hjälmaren var till spillo och härifrån spred sig pesten vidare till närliggande vatten. I början av 1930-talet började man frukta att hela den svenska stammen av flodkräftor skulle dö ut. Nu så här drygt 80 år senare är det ytters få vatten som hyser friska bestånd av flodkräftor. Sedan 1960-talet har den invasiva signalkräftan satts ut i dess ställe, vilket skett med myndigheternas goda minne.
Vättern – Sverige mesta kräftfiskesjö
Vättern är den sjö i Sverige som det fångas allra mest signalkräftor. Det var i slutet av 1960-talet som signalkräftan introducerades i innanhavet. Under 1700-talet ska det faktiskt funnits flodkräftor i Vättern. ”Hwilka är wäl stora, men mycket magra” Redan i mitten av 1800-talet saknades de. Signalkräftans framfart i Vättern är sedan mitten av 1990-talet väl känd. Det för allmänheten sk. fria kräftfisket fem veckoslut i augusti/september har satt sjön på svenska kräftkartan med eftertryck.
Kräftan, blygare än laken, rodnar när hon kokas naken…
Yrkesfisket fångster i Vättern uppgavs 2017 till 126 ton. Hur stora fångsterna är gjorda av ”fria fiskare” är oklart. Hjälmaren som drabbades av kräftpesten 1908 har i dagsläget hämtat sig med hjälp av signalkräftan. Förra året (2017) uppgav yrkesfisket att de tullat Hjälmaren på 62 ton av på botten krypande svart guld. Mälarens fångster via yrkesredskap 2017 var noll kilo. Vänern som i moderna tid fått påspädning av signalkräfta fångades det 20 ton 2017.
Illegala utsättningar av signalkräfta största hotet mot flodkräfta
Från och med den 3 augusti 2016 gäller nya EU-regler för hantering av levande signalkräftor. Det innebär att det är helt förbjudet att flytta, sätta ut och odla signalkräftor. Detta gäller även sumpning. Inga nya utsättningstillstånd kommer att utfärdas. Illegala utsättningar av signalkräftor är det största hotet mot vår inhemska flodkräfta. Kraftfulla åtgärder för att stoppa signalkräftans spridning måste därför till.
