I Vättern fanns där en gång i tiden en unik stam av storvuxen öring som i folkmun kallades för Vätterlax. Dessa stora öringar nådde ofta vikter på 10-15 kilo. Tyvärr utrotades ”de stora” år 1918 genom att dess lekström, översta delen av Motala Ström överbyggdes. Nu för tiden finns endast en småvuxen stam (medelvikt 1,5-2 kilo) av öring kvar i Vättern. Men, den stammen är inte mindre intressant och kommersiellt viktig för sport- och yrkesfisket.
Det är nu om senhösten som öringen leker i tillrinnande vattendrag runt sjön. Öringen har ökat under senare år. Främsta orsaken är att sedan i början av 1980-talet har restaurering och biotopförbättrande åtgärder gjorts i många av dessa bäckar. Exempelvis att vandringshinder tagits bort, öringtrappor/omlöp byggts och mer lekgrus lagts ut. Arbeten som gjort att öringen i dagsläget har fått längre och bättre strömsträckor att leka på.
Öringsafari
Hjoån är ett av flera vattendrag det jobbats hårt med under många år. Mängden öringar som om hösten numera simmar upp i nämnda vattendrag kan räknas i tusental. För den nyfikne och naturintresserade kan en guidad tur, en sk. öringsafari rekommenderas. Att en höstkväll få uppleva skådespelet öringlek på nära håll kryddad med sakligt förklaring av kompetent guide vad som sker samt höra berättelsen om det omfattande jobbet som gjorts för att få Hjodal levande igen är minnesvärt.
Faller regn kommer öring
Då höststormarna sätter Vätterns vattenmassor i gungning, då söker sig lekfärgad öring in mot land där lekbäcken mynnar ut i sjön. Där, alldeles utanför bäckmynningen simmar de sedan av och an i flera dygn och liksom ”sniffar” på bäckvattnet innan själva lekvandringen upp i bäcken sker. Så helt plötsligt, som på en given signal, oftast i skydd av mörkret tar de ”språnget” upp i bäcken. Fisk efter fisk simmar, hoppar och kravlar sig upp i bäcken, som vid den här tid en på året håller en temperatur på runt sex grader. Det plaskar och plumsar då revirstrider avgörs om vilka fiskar som ska få lägga sin rom respektive mjölke på den bästa lekplatsen.
Leken sker i hård ström över grusbotten. Honan gräver lekgropar där äggen portioneras ut och som sedan befruktas av hannen. En öringhona lägger cirka 1500 ägg per kilo kroppsvikt. Kläckningen sker på våren. Då näringen i gulesäcken är förbrukad ger sig det nykläckta öringynglet ut i vattnet efter föremål som kan vara matnyttiga, typ sländlarver och kräftdjur som driftar med strömmen. Detta första levnadsstadium i strömmande vatten är vanligen två år.
När tiden närmar sig för utvandring ut i sjön ändras fiskens färg från att ha varit mörk skyddsfärgad till att bli mer blank. Därefter ger fisken sig ut till sin tillväxtmiljö som i detta fall är Vättern. Öringen blir nu en kringvandrande rovfisk som efterhand byter insektsdieten mot fiskföda. Silverblank och med ett glest mönster av kryssformade fläckar på sidorna, sveper den fram i vattenmassorna i jakt efter föda. Efter två till tre års tillväxt ute i djupet, blir öringen könsmogen och vänder åter till födelsebäcken för att föra sin art vidare. Cirkeln är sluten.
