Outdoor.se – Sida 37

Vobbler – egen tillverkning för ett roligare Sportfiske

Intresset att tillverka egna beten av trä har ökat under senare år, framförallt inom gäddfiskekretsar. Några av landets mest framträdande betesbyggare brukar dyka upp på sportfiskemässornas Betestorg och där förevisa och även sälja sina alster. Det snackas egentillverkade beten som aldrig tidigare.

Världens första wobbler lär ha täljts till av amerikanen James Heddon någon gång i slutet av 1800-talet. Mr Heddon satt invid stranden av Dowagiacfloden i Michigan och väntade på några fiskekamrater. Förstrött satt han under tiden och täljde på en träbit och formade den till en liten träfisk. En krok apterades på träfisken och för att därefter sjösättas. En bass (abborrfisk) högg. Ja, resten är som det så vackert heter historia. James Heddon blev den som grundade världens första fabrik för framställning av wobbler. Företaget Heddon var under många, många år världens största wobblerfabrik. Under 1930-talet började Heddon fasa ut träbetena till förmån för Heddyline, en specialplast. Plastvobblern var född. Åren gick och i mitten av 1950-talet inledde ABU Svängsta ett samarbete med Heddon, vilket mynnade ut i universalvobblern ABU Hi-Lo med kropp av plast och ställbar sked av plåt. ABU Hi-Lo byggdes enligt Heddons metod. ABU Hi-Lo marknadsfördes under några år i mitten av 1950-talet som Heddon ABU Hi-Lo River Runt Spook.

Träbeten har sin speciella tjusning att tillverka och även att fånga fisk med. Bara en så enkel sak som att tumma på ett träbete med tandavtryck satta av storgäddor minner från fisketurerna då det begav sig.

Fiskeguide Hans Nordin var så tidigt som i slutet av 1970-talet inne på att göra sina egna vobblare. Trä blev det naturliga materialet. Krokförsedda träfiskar Made by Hans Nordin såg dagens ljus några år senare. De riktigt stora skärgårdsgäddorna gillade Hasses fiskliga beten och slök dem så flisorna yrde. Exempelvis bedrog Hans vid ett och samma fisketillfälle en 14,2 respektive 15,1-kilos som fastnade för Braxenfärgad Killer. Flitens lampa lyste över Hans Nordins köksbord under en räcka av år. Handgrepp dokumenterades och skisser ritades samt bilder knäpptes. Att färdigställa en bok var målet. 1995 lanserades boken ”Vobbler – egen tillverkning för ett roligare Sportfiske” av Hans Nordin. En betesbyggarbok, den första i sitt slag skriven på svenska. En måstebok som är väl värd att läsa och begrunda. Visserligen har dagens betesbyggare förfinat snidandet och utökat maskinparken samt skickligare på att måla än förr. Tänket att bygga beten är däremot snarlikt då som nu.

Rune K Karlsson från Askersund inspirerades att bygga beten enligt mallarna i Hans Nordins Vobblerbok. Vättergädda över tolv kilo har Rune K fångat på hemmatillverkat bete.

Holländaren Henk ”Divani” Roos, en förgrundsfigur att bygga beten var redan på 1990-talet i betesbyggartagen. Betena på bild är från den tiden.

Mr. Tadashi Nishiokas snidade vobblers räknas som konstverk i Japan. Hantverk som skildrats i bokform 1998. Herr Nishioka besökte Sverige nämnda år för att fiska gädda med Hans Nordin samt utbyta erfarenheter och beten med varandra.

Abborrsnok, bit i krok, nappa nu bra, jag orkar nog dra

Att från båt djupmeta med kännspö av rotting, rev, sänke och krok agnad med mask eller gli är sedan långliga tider ett effektivt sätt att fånga matabborre, åtminstone i Vänern och Skagern. Att spöa upp abborre med rottingen har fallit i glömska under senare årtionden. Dock så sent som på 1970-talet, exempelvis på järnhandeln i Gullspång, kunde man köpa ett rottingspö för några få kronor. Det ljusa spöt på bilden här ovan är obrukat. När toppen belastas sviktar det gott, ja likt ett modernt vertikalspö. Efter flitigt nyttjande med många napp och böj mattas toppen och liksom fastnar i fajtingbåge, vilket tydlig syns på bilden.

Djupmete med rottingspö är som effektivast om hösten då stora mängder abborre stimmar sig över kanter och djupgrund. Att fånga matfisk är ett komplement till den egna hushållningen, vilket i gamla tider var betydelsefullt, speciellt bland den jordbrukande delen av befolkningen.

Boktipset: Fiskedon om fiske och redskap förr i tiden är den första svenska boken (inbunden 198 sidor utgiven 2004 Bokförlaget DN) som försöker visa ett urval av fiskeredskap som idag nästan undantagslöst finns på museer, har eldats upp eller förmultnat. Den är en unik sammanställningen av dessa föremål och ett praktverk av Göran Dyhlén, Kerstin Kåll o Ralf Turander.

SCB:s rapport om bokläsning visar att var fjärde svensk läser noll böcker om året. Författaren Ray Bradburys ord: ”Man behöver inte bränna böcker för att förstöra en kultur. Det handlar bara om att få folk att sluta läsa dem”

Djupens Randiga Rovriddare – den bästa abborrboken som skrivits!

Boken Djupens Randiga Rovriddare som gavs ut 1942 och författad av Curt Lindhé anses av pålästa abborrfiskare som den mest betydelsefulla svenska abborrfiskeboken någonsin. Man imponeras av rönen som Curt Lindé förmedlar. De är mycket läsvärda. Betänk att de fiskliga kunskaperna som förmedlas hämtades in många år innan ekolod, gps, SI, kartritarprogram och elmotorer med ankringsfunktioner fanns.

Citat; Abborren är en vandrande rovriddare. Vid en flyktig bekantskap får man lätt intrycket, att abborren är en dum och okomplicerad varelse. Har man en öppen blick för detaljer, kommer man emellertid snart att revidera sin uppfattning. Men det dröjer, innan man kommer underfund med dem och kan dra fördel därav. Har man väl kommit så långt, finns det inte många fiskar, som bjuda på en mer spännande sport än abborren.

I USA är sedan många år Deadly Dozen ett begrepp. Exempelvis i juli 1962 i The Pittsburg Press kunde man läsa att Abu Reflex, Bass-Oreno, Bomber, Dardevle, Flatfish, Hawaiian Wiggler, Jitterbug, Lazy Ike, L&S Mirrolure, Pike Minnow, Heddon River Runt och Johnson Silver Minnow var de tolv bästa betena i USA passande att fånga de allra flesta rovfiskar i sött vatten med. Listan visar att svenska spinnaren Abu Reflex (den tillverkades i Svängsta på den tiden) ingick i det dödliga dussinet. Reflexspinnare håller fångstmåttet fortfarande. Reflexspinnaren har som boken Djupens Randiga Rovriddare många år på ”nacken”, men är fortfarande aktuella inom initierade abborrfiskekretsar.
Läs historian om Reflexspinnarens tillkomst->

Team Storsloken fick 30 ”laxar” för en öring!

Jämtlänningen Jon ”Storsloken” Jonsson från Stugun gillar att tävla i fiske. Nyligen deltog han Storsjötrollingen Hallen med en fjärdeplacering som resultat. Dessförinnan hade Ströms Vattudal trollingen klarats av med en hygglig slutplacering. Förra året gick det bättre, ty då segrade Team Storsloken i Trolling weekend Ström Vattudal 2016->

Bevisligen har Mr Storsloken både tävlingsnerver och fiskerutin. Något som han tillsammans med svågern Anders plockade fram så sent som 28/29 juli i 24 timmarstävlingen på Norska fjällsjön Lenglingen. Hela 313 personer deltog x tävlingsavgift 300 NOK pp. Valfri fiskemetod från båt eller land var tillåtet. Inga begränsningar på antal beten (endast artificiella fick användas) fanns eller minimått och antal fisk som fick behållas. Ut- och målgång var i Sørlid och starten gick fredag 28 juli kl.15.00 för att avlutas 24 timmar senare.

Jon och Anders trollade över sjöns djupare delar. På ett av djupriggspöna satt en Apex agnad med en bit mask. Nämnda bete fiskades 10 meter ned i vattenmassorna. Det blev tjong i strängen redan efter några timmars puttrande och en 3,62-kilos öring kunde håvas. Det skulle visa sig bli tävlingens tyngsta fisk. Inledningsvis var vädret gott. Dock från midnatt till lördag eftermiddag smattrade regnet parat med en kall fjällvind. Det var minst sagt tufft att vara på sjön under sådana förhållanden. I arla morgonstund fångade duon ytterligare två större (3,2 kg o 2,5 kg) öringar plus några mindre som gav sammanlagda vikten 12,5 kilo. Det räckte till en tredjeplats. Dock var planen att fånga tävlingens tyngsta fisk då prissumman på en sådan var satt till 30 000 NOK. De lyckades….

Team Dynamit från Jämtländska Gäddede hankade upp 37 öringar som tillsammans vägde 19,84 kg, vilket blev segrarvikten och 20 000 NOK i prispengar. Totalt vägdes det in 241,93 kg öring/röding. Under klarblå himmel avslutades tillställningen med en marknad där prisutdelningen ingick som en del i festligheterna. Det fanns ett idealviktpris där Gullvektpremien var lottad till 2,18 kg med marginalerna +-10 gram. Den som fångade en fisk med nämnda vikt utlovades 50 000 NOK. Ingen fisk vägde tillräckligt nära 2,18 kg i år för att pengarna skulle delas ut. Gullvektpremien blir därför 75 000 NOK 2017.

Vätterröding – klubba eller returnera?

Vätternvårdsförbundet presenterade för några år sidan siffror som att uppemot 30 000 rödingar beräknas återutsättas vid fritidsfiske i Vättern varje år. Kunskapen om rödingens överlevnad vid återutsättning är begränsad men en genomförd studie i Vättern visar att dödligheten ligger mellan 10-30 procent på återutsatt röding. Kunskap om dödlighet vid återutsättning av röding vid trolling- och utterfiske samt moderna metoden prickskytte är av intresse för både fiskare och förvaltande myndigheter. Även data om beten och krokar som kan påverka fiskens överlevnadschans är också av intresse.

I Vättern står numera fritidsfisket för huvuddelen av fångstuttaget röding. I detta fiske återutsätts en förhållandevis stor andel fisk (68 %). Merparten returneras eftersom den är mindre än gällande minimimått, fiskaren fyllt den dagliga fångstkvoten eller bara i största allmänhet tycker att det är kul att hiva o dra och släppa åter. På sociala medier har uppgifter florerat att ”duktiga” rödingfiskare kastat åter tjogvis med rödingar vid en och samma fisketur! Myndigheterna och Vätterkännare i allmänhet är medvetna om att returfiske på röding i stort antal förekommer. Det är lagligt att släppa fisk åter som är över minimåttet, inget snack om den saken. Dock antalet fiskar som får släppas åter innan man passerat gränsen eller anses godtagbart är upp till spöfiskaren att avgöra. Några har luftat sina åsikter i dagstidningen SLA.se under debatt med anledning av det myckna returrödingfisket.

Citat; ”Tyvärr har det på senare år kommits på en annorlunda fiskemetod som egentligen kommer från den gamla hederliga pimplingen, men idag används modern teknik som gör att dessa hänsynslösa individer som bedriver detta fiske kan ta upp över 100 fiskar per dag.

Detta hanterande av fisken i Vättern måste få ett brutalt stopp innan det är försent och det är bråttom. Jag ser dagligen dessa små vertikalfiskande båtar som rycker upp rödingar och släpper i dessa igen för att på facebook kunna skryta inför andra gelikar om hur duktig man varit”.

Storrödingen (Salvelinus umbla) är Vätterns mest värdefulla fiskart. Beståndet har dock skattats mycket hårt genom åren och var i början av 2000-talet på väg att kapsejsa. Hösten 2005 reagerade dåvarande Fiskeriverket på varningssignalerna och införde ett antal kraftfulla åtgärder för att bromsa uttaget av Vätterröding. Den mest påtagliga åtgärden var att införa totalförbud för allt fiske (utom kräftfiske) i tre stora områden; Fingals, Norrgrund och Tängan, vilket är cirka 15 procent av sjöns totala yta. Även utökade lekfredningsområden och förlängd fredningstid infördes. Dessutom höjdes minimåttet på rödingen till 50 centimeter. Till detta ökades maskstorleken för bottensatta garn, främst för att undvika bifångster av småröding. Inom spöfisket infördes i samma veva ett fångstuttag till max två godkända rödingar per person och fiskedag. Även mängden krokar per bete minskades till en. Sedan de marina områdena i kombination med de nya reglerna infördes har rödingbeståndet glädjande nog ökat.

Siklöjan är en viktig länk i näringskedjan mellan plankton och Vätterröding. Siklöjan på bild här ovan hade slukats av 2,8-kilos röding. Siklöjan är en mycket betydelsefull bytesfisk för bl.a. storrödingens fortlevnad i Vättern.

OUTDOOR.SE, EN OBEROENDE EXPERT PÅ OUTDOOR