Sedan många, många år föredrar jag beten med tydlig siluett, speciellt efter fisk som kvälls- och nattetid jagar högt upp i vattenmassorna över djupa vatten. I mitt hemmavatten utanför Tibro, en sjö med ett medeldjup på 11 meter, lade jag för många år sedan märke till att svarta jiggar fick fiskekorgen att svämma över med abborre.
Samma mörka visa noterades under gäddfiske i hemmasjön då några Swim Wizz-vobbler målades helt svarta. De större gäddorna, de över metern, kunde helt enkelt inte hålla mun då en plastfisk med svart buk ytnära drogs fram över vida vattenvidder kvällstid.
Samma ”skuggiga” erfarenheter fick jag uppleva i samband med laxflugfiske nattetid runt midsommar i Norska älvar. Tubflugor dressade med lång svart vinge fick storlaxarna, de över tio kilo, att i sommarnatten gå till ytlig attack. Flugan, modell Sunray Shadow fiskades via flytlina snabbt genom strömmen, gärna med en och annan nedströms mendning därtill. Spänningen att skönja laxen likt en torped jaga ikapp och attackera flugan är oförglömlig. Något som jag i mitten av 1980-talet beskrev i en artikel i Flugfiske i Norden.
Mitt svarta fiske togs till heders igen under några sena augustikvällar 2013 på Rösthavet Siluettfiske med en hemvevad sotsvart Söderjigg cirka 30-35 meter under kölen med bottendjup runt 50 meter gav flera goa hugg från kampvilliga hälleflundror. Ånyo visade sig ett svart bete vara på styva linan. Svartfiske kan således rekommenderas oavsett om det bedrivs i sjö, älv eller hav.
