Vätternvårdsförbundet presenterade för några år sidan siffror som att uppemot 30 000 rödingar beräknas återutsättas vid fritidsfiske i Vättern varje år. Kunskapen om rödingens överlevnad vid återutsättning är begränsad men en genomförd studie i Vättern visar att dödligheten ligger mellan 10-30 procent på återutsatt röding. Kunskap om dödlighet vid återutsättning av röding vid trolling- och utterfiske samt moderna metoden prickskytte är av intresse för både fiskare och förvaltande myndigheter. Även data om beten och krokar som kan påverka fiskens överlevnadschans är också av intresse.
I Vättern står numera fritidsfisket för huvuddelen av fångstuttaget röding. I detta fiske återutsätts en förhållandevis stor andel fisk (68 %). Merparten returneras eftersom den är mindre än gällande minimimått, fiskaren fyllt den dagliga fångstkvoten eller bara i största allmänhet tycker att det är kul att hiva o dra och släppa åter. På sociala medier har uppgifter florerat att ”duktiga” rödingfiskare kastat åter tjogvis med rödingar vid en och samma fisketur! Myndigheterna och Vätterkännare i allmänhet är medvetna om att returfiske på röding i stort antal förekommer. Det är lagligt att släppa fisk åter som är över minimåttet, inget snack om den saken. Dock antalet fiskar som får släppas åter innan man passerat gränsen eller anses godtagbart är upp till spöfiskaren att avgöra. Några har luftat sina åsikter i dagstidningen SLA.se under debatt med anledning av det myckna returrödingfisket.
Citat; ”Tyvärr har det på senare år kommits på en annorlunda fiskemetod som egentligen kommer från den gamla hederliga pimplingen, men idag används modern teknik som gör att dessa hänsynslösa individer som bedriver detta fiske kan ta upp över 100 fiskar per dag.
Detta hanterande av fisken i Vättern måste få ett brutalt stopp innan det är försent och det är bråttom. Jag ser dagligen dessa små vertikalfiskande båtar som rycker upp rödingar och släpper i dessa igen för att på facebook kunna skryta inför andra gelikar om hur duktig man varit”.
Storrödingen (Salvelinus umbla) är Vätterns mest värdefulla fiskart. Beståndet har dock skattats mycket hårt genom åren och var i början av 2000-talet på väg att kapsejsa. Hösten 2005 reagerade dåvarande Fiskeriverket på varningssignalerna och införde ett antal kraftfulla åtgärder för att bromsa uttaget av Vätterröding. Den mest påtagliga åtgärden var att införa totalförbud för allt fiske (utom kräftfiske) i tre stora områden; Fingals, Norrgrund och Tängan, vilket är cirka 15 procent av sjöns totala yta. Även utökade lekfredningsområden och förlängd fredningstid infördes. Dessutom höjdes minimåttet på rödingen till 50 centimeter. Till detta ökades maskstorleken för bottensatta garn, främst för att undvika bifångster av småröding. Inom spöfisket infördes i samma veva ett fångstuttag till max två godkända rödingar per person och fiskedag. Även mängden krokar per bete minskades till en. Sedan de marina områdena i kombination med de nya reglerna infördes har rödingbeståndet glädjande nog ökat.
Siklöjan är en viktig länk i näringskedjan mellan plankton och Vätterröding. Siklöjan på bild här ovan hade slukats av 2,8-kilos röding. Siklöjan är en mycket betydelsefull bytesfisk för bl.a. storrödingens fortlevnad i Vättern.
