Storrödingen (Salvelinus umbla) är Vätterns mest värdefulla fiskart. Beståndet har dock skattats mycket hårt genom åren och var i början av 2000-talet på väg att kapsejsa. Detta hade sakkunniga varnat för så tidigt som i mitten av 1960-talet. Uttaget av röding var redan på den tiden på tok för att beståndet på längre sikt skulle stå pall. Hösten 2005 reagerade Fiskeriverket på varningssignalerna och införde ett antal kraftfulla åtgärder för att bromsa uttaget av Vätterröding. Från storfångster på 75 ton per år under 1940-talet hade nu de yrkesmässiga fångsterna dalat till några ynka ton röding per år. Den mest påtagliga åtgärden var att införa totalförbud för allt fiske (utom kräftfiske) i tre stora områden; Fingals, Norrgrund och Tängan, vilket är cirka 15 procent av sjöns totala yta. Även utökade lekfredningsområden och förlängd fredningstid infördes. Dessutom höjdes minimåttet på rödingen till 50 centimeter. Till detta ökades maskstorleken för bottensatta garn, främst för att undvika bifångster av småröding. Inom spöfisket infördes i samma veva ett fångstuttag till max två godkända rödingar per person och fiskedag. Även mängden krokar per bete minskades till en. Sedan de marina områdena i kombination med de nya reglerna infördes har rödingbeståndet glädjande nog ökat. Visserligen inte till de nivåer som i fornstora dagar, men det är fortfarande på uppåtgående.
