Kastfiske med dupp & tubfluga eller spinnfiske med skeddrag är de populäraste metoderna till klippfiske efter Vätterlax. Dock förekommer även flötmete med död betesfisk på enkrokstackel. Att vara bakom flötet kan understundom var nog så effektivt som ett notoriskt slängande och dängande med plåt och dunkrok. Enligt den sedan i slutet av 1980-talet gamla landlaxhistoren var en av de allra första storlaxarna som fångades faktiskt flötmetad, en 12,3-kilos från den 8 oktober 1990. Nämnda fisk bedrogs enligt uppgift på Östgötasidan av innanhavet, norr om Ödeshög.
Från klipphällarna på Västgötasidan av Vättern har det också fångats stor lax på mete. Exempelvis norr om Granvik från klipporna vid Sjömarken fångades tidig morgon fredagen den 7 december 2003 den hittills tyngsta flötmetade, en 12,5-kilos. Kampen varade i 45 minuter innan den korta (92 cm) och smällfeta fisken kunde håvas.
Vid flötmete brukar standardriggningen vara att sätta fast trekroken (stl 6 är ok) i löjans ”nacke”. ”Nackdelen” med beskrivna förfarande är att understundom lossnar löjan från kroken vid utkast. För att undvika att löjan flyger sin kos krokslös finns knep att ta till. Ett sådant (se bild ovan) är att av metalltråd bocka ett sk. beteslås som träs in i dess mun samt låser löjans skalle. En stingerkrok på kort tafs knyts sedan fast i låset. Simsalabim och problemet med losskastade löjor hör det förgångna till.
När den väl i betslåset förankrade löjan hamnar i vattnet kommer vågorna att få flötet att guppa. Gungande rörelser som fortplantar sig via fiskelinan och får betesfisken att snurra lockande. Fiska betesfisken halvannan till cirka sex meter ned i vattenmassorna. När väl laxen hugger betet och får flötet att försvinna gäller det att sätta in ett snabbt mothugg. Om inte detta görs är chansen stor att laxen blir djupt krokad, vilket är allt annat än bra om fisken underskrider minimåttet 60 cm och måste släppas åter.
